Någon kallade det för actionfilm. Någon annan för drama. Strunt samma vilket, men det hände något nästan hela tiden på Tunavallen och när allt lugnat ned sig stod det 3–3 på resultattavlan och blev rätt logiskt i en ologisk match en poäng åt båda håll.

Linköpings FC hade behövt två till, men frågan är om inte söndagens viktigaste besked är att en ny tränare presenteras i veckan.

Säg så här: jag skulle bli förvånad om jag inte under semestern får veta att det är Olof Unogård som tar över. Han har varit arbetslös efter uppbrottet från Hammarby, men jag hör från olika håll att ansetts göra ett vasst jobb med knappa resurser och var uppskattad av spelarna.

Så det kan säkert bli bra.

Och är det något som LFC mer än något annat behöver så är det någon slags kontinuitet. Inte minst på tränarsidan. Innan Martin Sjögren anställdes var det för gott om byten och ingen kan säga annat än att det varit ännu rörigare nu. Tålmodigt arbete är utan tvekan en framgångsfaktor och vi får inte för snart sitta här och skriva om en ny tränare igen.

Viktigt att Charlotte Rohlin blir kvar, förresten. Det gör att övergången blir något smidigare.

Vad gäller spelare ska landslagsforwarden Lina Hurtig vara redo igen efter uppehållet och blir förstås som ett alldeles utmärkt nyförvärv. Men det behövs något mer. Natasha Dowies nio mål, flera av dem avgörande, snackar man inte bort och backlinjen skulle definitivt må bra av lite snabbare fötter. En vass passningsfot hade inte varit dumt det heller.

En sak till:

Dubbla straffar till Eskilstuna och ingen till LFC. Med tanke på hur det ser ut i VM var det många hos gästerna som tänkte samma sak: Var var Var?

Henrik Jensen avslutade sin tränargärning i Linköping med att hamna på läktaren i Eskilstuna och det var förstås trist. Till viss del kan jag förstå hans frustration, för det var en domarinsats med väl många tveksamma situationer – åt båda håll – att diskutera efteråt.