Det finns många idrottsliga sanningar. Eller kalla dem för klyschor, om ni så vill.

Som den här:

Det viktigaste är inte att vinna första matchen.

Det viktigaste är att vinna den sista.

Om vi inför kvällens efterlängtade EM-premiär mot Tyskland utgår från att vare sig Italien eller Ryssland är något hot, och det gör vi, är det bättre att Sverige blir tvåa i gruppen. Då kan vi definitivt inte få möta Tyskland förrän i en eventuell final i Enschede 6 augusti – och med största säkerhet inte heller Frankrike. Inte nog med det: då hamnar antingen svårspelade England eller uppstickaren Spanien på den andra slutspelshalvan.

Så, med risk för att det låter dumt:

Får man be om en förlust i kväll?

Jo, jag vet att det är mycket om och men, att bollen är rund och att det finns fördelar med att ta en match i taget, men då kan faktiskt inte läget bli så mycket bättre för Sverige att ta sig till en mästerskapsfinal även 2017.

Och ska vi nu äntligen slå detta tyska stjärnlag någon gång är det bättre att göra det i finalen.

Några tankar i övrigt inför det som väntar på Rat Verlegh Stadion i Breda:

Förstår inte riktigt varför det spekulerats så mycket vem som ska spela bredvid Lotta Schelin i svenska anfallet. Det är inte direkt raketforskning att inse att Fridolina Rolfö varit Pia Sundhages val ganska länge nu.

Själv funderar jag mest hur det kan komma sig att Schelin är så given.

I min bok har Fridolina Rolfö varit förstaforward ganska länge nu.

Sverige föll i OS-finalen mot Tyskland förra sommaren, men gjorde på flera sätt sin allra bästa match under hela turneringen. Kan det nås upp till samma höjder kan det här (också) bli ett mästerskap att minnas.

Jonna Andersson har abonnerat på vänsterbacksplatsen i ett halvår nu. Klart att hon får fortsätta även om Pia Sundhage under SISTA halvtimmen av SISTA träningsmatchen plötsligt kom på att Magdalena Eriksson kan spela där också.

På tal om det: ytterst märkligt att inte Eriksson har en plats i det här laget. Och att Olivia Schough har det.

Det vore förstås löjligt att påstå att Tyskland inte är bra och med sedvanlig klass. Men lika bra som vi vant oss vid i stora turneringar och lika tungt? Nja, tveksamt. Med ny förbundskapten (Steffi Jones) är det till stora delar ett nybygge och där finns frågetecken. Alexandra Popp är skadad och nu känns Dzenifer Marozsan som det största offensiva hotet.

Det har knappast undgått någon att jag inte är ordförande i Pia Sundhages fotbollstaktiska fan club. Men jag önskar verkligen förbundskaptenen en gyllene avslutningsshow, det gör jag.