Jag vet inte vad speakern hette på Vapenvallen, men sjutton vet om inte han var en av lördagens matchhjältar för Åtvidabergs FF. I samma stund som han meddelade att Assyriska Turabdin säkrat kontraktet var det så tydligt att en och annan hemmaspelare pustade ut – och så hade 1–1 plötsligt blivit 3–1.
Pang.
Pang.
På övertid.
ÅFF var uträknat, men reste sig på nio och tro det eller ej, men nu finns faktiskt chansen kvar.
– Där ser man. Nu behöver du inte skriva någon dödsruna, sa någon åskådare som stack in huvudet i båset där jag satt och skrev.
Det är mycket som ska till, men när nu ÅFF till sist insett vad som krävs har jag svårt att tro annat än att det också blir seger mot Lund som inte har ett dugg att spela för. Samtidigt krävs att vinna med många mål och att Oskarshamn förlorar mot Utsikten.
Troligt? Nja. Otroligt? Nej.
Nu var det absolut ingen höjdarmatch – rätt långt ifrån, om jag ska vara ärlig – men jag gillade hur ÅFF förändrade och verkligen fick betalt för sin slutforcering. In med Alem Plakalo i stället för misslyckade Luis Soares, in med Oskar Stejdahl i stället för en tröttnande Ryan Binns och upp med store Ignatuis Adakor på topp när han ersatte skadade Lucas Öhrn.
Det gav resultat.
Stort beröm till nya tränarduon med Jesper Ny och Henrik Gustavsson för det.
Samtidigt sitter jag nu här på Vapenvallen och funderar på hur ÅFF överhuvudtaget hamnade i det här läget. Receptet att rädda kontraktet i fjol var att ställa om ett till ett enklare och rakare spel, vilket starkt bidrog till att ta de poäng som krävdes. Nu var tanken, inte minst med Tor-Arne Fredheim vid rodret, att bli mer bollhållande och kreativa och någonstans på vägen glömdes bort vad som faktiskt passar det här laget bäst.
Strunt samma hur det ser ut, det gäller att vinna och det har ÅFF gjort alldeles för lite.
Och ska du ha framgång måste du springa.
Springa, springa, springa.
Framåt och bakåt.
Hela tiden.
Det gjordes nu och det måste göras i 95 minuter på lördag också.