Det var ett drama som hade allt, och såg ut att sluta med en svensk guldsaga. Men det var en OS-tragedi som skrevs, och det var hjärtat, navet, Sveriges ankare och lagkapten som blev syndabock.
När Caroline Seger klev fram för att ta den femte svensk straffen sköt hon för ett guld efter att en annan av veteranerna, målvakten Hedvig Lindahl, räddade två av Kanadas försök.
Hade Seger satt den, som hon allt som oftast gjort genom karriären, hade hennes och Sveriges första globala mästerskapsguld i historien varit ett faktum.
Men Seger är bara människa, hon kan också bli tagen av stundens allvaret. 36-åringen sköt över och sedan gick allt snabbt.
Deanne Ross hittade krysset och höll Kanada kvar, Jonna Andersson missade sedan sin straff och plötsligt fick Julia Grosso samma läge som Seger nyss hade.
Hon sköt Kanada till ett första historiskt OS-guld samtidigt som bedrövade svenskor föll ihop på planen, de flesta i tårar utan att begripa vad som precis hänt.
Såg bra ut
Inför fredagens final på Yokohamastadion hade Sveriges damlandslag i fotboll bara tagit ett mästerskapsguld. När det skedde, i EM för 37 år sedan, var bara en spelare i dagens OS-trupp, målvakten Hedvig Lindahl, född.
Frågan är om det nu blir något stort mästerskapsguld för den 38-åriga veteranen. Finalförlusten mot Kanada måste ha varit karriärens tyngsta – och ännu en missad chans till den där titeln som varit hela anledningen till att hon förlängt landslagskarriären.
Det såg annars länge så bra ut för det svenska lag som kom till finalen som guldfavoriter, med fem raka segrar i ryggen.
Efter en första halvtimme med öppet spel och en hel del bra lägen, inte minst för Sverige, var det Stina Blackstenius som bröt dödläget i den 34:e minuten.
En lyckad hög press gjorde att Sverige vann bollen på Kanadas planhalva, och Fridolina Rolfö skickade direkt fram bollen till Kosovare Asllani som sprang loss från sin motståndare på högerkanten.
Det spelrummet gav Asllani tid att titta upp och med ett lågt inlägg hittade hon Stina Blackstenius som mötte på ett tillslag och fick se bollen slinka in under målvakten Stephanie Labbé till 1–0.
Det var Blackstenius sjunde OS-mål, fler än någon annan svensk damspelare mäktat med genom historien.
Hade kontroll
Resten av halvleken bestod av tung svensk press mot det kanadensiska målet. Ett 2–0-mål hängde i luften, men Kanada räddades av halvtidsvisslan och när lagen kom tillbaka ut på planen var de rödklädda fyllda av ny energi.
Sverige såg ändå ut att ha kontroll på läget, tills de inte hade det längre.
Ett vårdslöst utslängt ben med 25 minuter kvar av ordinarie tid gav Kanada chansen att kvittera på straff. Ilestedt kapade Christine Sinclair, och domaren vinkade först avvärjande. Men efter videogranskning konstaterades att det visst var en oschysst tackling, och Fleming placerade in 1–1 utan chans för Lindahl som gick åt fel håll.
Det var i den 67:e minuten och resterande 23 plus tilläggstid blev en nagelbitare. Fridolina Rolfö hade en fin chans men sköt utanför och Kosovare Asllani fick ett helt öppet läge med bara ett par minuter kvar, men bollen studsade upp för högt och avslutet blev tamt.
Dramat på Yokohamastadion, dit finalen flyttades i sista stund för att slippa den värsta hettan på dagtid, gick i stället vidare till först förlängning, 2x15 minuter, och sedan straffläggning.
Det är i sådana stunder som sagor skrivs, drömmar krossas och hjältar föds.
Det ledsamma är att det ofta också finns syndabockar.
Caroline Segers svenska fotbollsgärning går inte att underskatta. Hon är lagkapten av en anledning, och det är sådana spelare som kliver fram när pressen är som tyngst.
Ibland går det bara inte.
Straffen gick över.
Och precis som i Rio 2016 får Sverige nöja sig med ett silver.