Vi träffas på Mångfaldens hus i Nykvarn, inte alls långt från där en annan LHC-bekanting, Bert Robertsson, växte upp. Mysigt ställe. Heminredningsbutik, men också presentartiklar, möbler och inredning både ute och inne. Tyvärr regnar det så in i den, så det gäller att hålla sig under tak för att inte bli plaskvåt.
Daniel Eriksson beställer en kopp kaffe. Svart, utan socker och mjölk.
Efter att ovannämnde Robertsson fick sparken i vintras tog han tillsammans med Johan Åkerman och Niclas Hävelid över som tränare och fick i uppdrag att rädda kvar LHC i högsta serien, allra helst utan kval. Det lyckades – mot alla odds. Det pratades om att Eriksson skulle bli kvar som assisterande tränare, men efter tolv år som ishockeytränare stämplar 38-åringen i nästa vecka i stället in som gruppchef på Scania i hemstaden Södertälje.
Han säger:
– Jag växte upp i Pershagen i Södertälje och sa till mig själv att när jag blir stor ska jag aldrig jobba på Scania och jag ska aldrig bo i Pershagen. Så man inte säga att jag har infriat de löftena till mig själv. Haha.
Han erkänner att han ganska länge trodde på en fortsättning i Linköping.
– Jag tycker att vi hade en dialog som pekade åt det hållet, men till slut landade nog klubben i att det fanns en möjlighet att göra en större förändring.
Känns det som en tagg?
– Nja, inte en tagg, men man kunde ha varit ärligare och rakare i stället för att jag hade behövt räkna ut det själv. När vi fick frågan att ta över räckte det med fem sekunder för att räkna ut vem som var huvudkandidat att träna LHC nästa säsong. Det hade man kunnat säga tidigare i stället för att vi fick läsa det fem minuter innan vi skulle spela mot Oskarshamn borta. Även om jag visste, så blev det ett störningsmoment. Som assisterande…varför inte säga att det fanns andra kandidater som man skulle diskutera med?
– Det känns som det tråkiga. Att vi inte kunde ha en rakare dialog. Det blev ett väldigt tvärt avslut, men samtidigt är det elitidrott och det är inte alltid så jävla vackert bakom kulisserna, säger Daniel Eriksson.
Det var en lång, tuff vinter och tränaren minns framförallt ett tillfälle av tvivel.
– Jag tvivlade en gång och det var när vi låg under med 2–1 borta mot Brynäs. Då känns det inget bra, då kändes det ganska snabbt som att hamnar vi i ett kval så kommer vi inte att klara det. Det var enda gången jag kände att ”fan, vi måste vinna det här”.
– Vi pratade överhuvudtaget inte om slutspel och jag tror att vi hittade vår självbild snabbare än HV (som sen åkte ur). I de sista matcherna, när allt var klart, fanns inget kvar. Vi var helt slut. Helt färdiga. Jag tyckte synd om lagen i kvalet. Det blir inte hockey. Det blir bara ett mentalt spel.
Många tror på en ny LHC-säsong i botten, men Eriksson är inte alls säker på det.
Han säger:
– Jag tror definitivt att LHC blir bättre än i fjol. Sjua till tia, skulle jag säga.
Vad grundar du det på?
– Ett av seriens bästa målvaktspar, mer tanke med lagbygget och en synkad och stadig coachstab. Mer lugn och metodik kommer att passa många spelare bättre. Det blir ofta lättare när förväntningarna är lägre. De senaste åren har det varit stressat att det ska gå så bra.
Håller du på LHC?
– Jag hoppas att…säg så här: jag hoppas att det ska ordna upp sig. Det har varit stökigt ända sedan Dan försvann. Att det blir stadigare och att man faktiskt presterar på den nivå som man betalar för. Att LHC kommer tillbaka att vara mer innovativa och hittar en tydlig identitet igen.
Det är snart seriepremiär och du ska till Scania?
– Tävlingen och nerven kommer jag att sakna. Tveklöst. Och den snabba återkopplingen. Lika mycket som man kan tycka att folk inte fattar någonting, lika mycket kommer man säkert att sakna det.
Kommer du att stå i ett hockeybås igen?
Han funderar.
Länge.
– Ja, risken finns ju. Det är inte alls omöjligt att jag gör det. Men när vet jag inte.
Säg att en SHL-klubb som sparkat tränaren ringer i december och undrar om du vill ta över. Vad säger du då?
– Helt ärligt vet jag inte vad jag skulle svara, men med den erfarenhet som jag nu har skulle jag fundera betydligt längre än om jag fått frågan för ett år sedan. Jag är tacksam över tiden i LHC, men vet vad det innebär och vad det kostar.
– Just nu känns det jättebra inför det som väntar. Det var länge sedan jag var ute på obekant mark.
Som inför en premiär?
– Ja, lite så. Man vet inte riktigt var man står.