Det var i måndags som jag frågade kollega Mildaeus om han fortfarande inte sett eller hört något om en sedvanlig upptaktsträff inför damallsvenska starten.
– Ingenting, sa han.
– Märkligt, sa jag.
Jag kunde ändå inte låta bli att ta en titt på intresseorganisationen EFD:s hemsida. Inte en rad där heller. Men skam den som ger sig och väl gömt under en av flikarna hittade jag till slut en länk till obosdamallsvenskan.se. Och där! En liten rubrik om torsdagens ”Studio upptakt 2023” som tydligen publicerades för ett par veckor sedan.
Må vara en struntsak i sammanhanget, men säger ändå rätt mycket.
Ska det krävas detektivarbete när damfotbollen behöver göra allt för att fortsatt öka intresset? Eller är det så enkelt att man inte vill ha någon uppmärksamhet? Inte vill att vi ska skriva? Om du går ut och frågar på stan – hur många vet ens om att det är premiär?
Herrarna har upptaktsträff som vanligt. Damerna har något slags uppsnack som ytterst få vet om.
Säg så här: EFD söker en marknadsansvarig och den som nu får jobbet har att göra.
Och på tal om det: första matchen (mellan Rosengård och Piteå) spelas alltså på fredag.
Samtidigt som Zlatan och Sverige EM-kvalar mot De Bruyne och Belgien på Friends.
Hm.
Hur tänkte man där?
Ibland får jag en känsla av att det finns något martyraktigt över det. Ungefär som att någon tog till orda på spelordningsmötet och sa att ”jaha, hur ska vi spela så att vi fortfarande kan sucka lagom mycket och tycka lagom mycket synd om oss själva?”. Man får den publik och det intresse man förtjänar och sjutton vet vad man just nu förtjänar.
Strunt samma om felet ligger där, hos förbundet eller hos klubbarna. Självkritik och marknadsföring hör inte till den svenska damfotbollens bästa grenar. En gång till: allsvenskan måste bli bättre på att profilera sig, diktera sina villkor och ta mer plats. Annars blir det en ständig tillvaro i bakgrunden.
Men kul att det börjar nu. Det brukar upprepas som ett mantra att ”det blir jämnare än någonsin”, men den här gången känns det verkligen så. Inget är givet på förhand och jag räknar till fem lag som faktiskt skulle kunna stå och frysa med guldhattar på i november.
Jo, Linköping FC är ett av dem, även om jag är rädd för att tappen blir för tunga. Det är lätt att fundera över vem som ska ersätta Amalie Vangsgaards 22 mål, men jag undrar också hur mycket Let's dance-profilen Nilla Fischers kraft och rutin kommer att saknas i backlinjen i ett så offensivt balanserat lag?
Andrée Jeglertz är förmodligen allsvenskans bästa tränare och måste hitta balansen där.