Jag förstod det inte då, men idag, 14 år senare, ett år efter Torgnys bortgång, ser jag det så tydligt.
De här raderna handlar om det mötet, men också om ånger, att inte skjuta upp ord som kan sägas idag.
Vi var där för att göra en långintervju till julhelgens sportsidor och Torgny hade inför besöket sagt ”Jag vill bara prata sport, inget annat. Jag hatar att tala om mina böcker, det som finns att säga om dem, det står i dem.”, vilket förstås passade en sportreporter.
Sagt och gjort, vårt besök blev två timmars sportnörderi. Torgny älskade det, jag älskade det och några dagar senare skrev Torgny till mig och uttryckte hur oerhört roligt det hade varit att prata sport.
Torgny hade sin arbetsplats i det stora vardagsrummet, det som en gång var prästens matsal, i en läderfärgad, väl insutten, skinngrupp och ett soffbord fullt av papper. Där hade han för vårt sportsnack pausat arbetet med romanen ”Dorés bibel” som sen gavs ut 2005. Där kunde vi inte sitta. I stället slog vi oss ned i ett mindre rum intill, med höga bokhyllor längs väggarna, jag i en mindre soffa, Torgny i en fåtölj.
Där pratade vi om dopning, om Johan Mühlegg-skandalen i OS året innan, om fotboll, om Torgnys tre favoritlag IFK Norrköping, Sunderland och Real Valladolid och om idrottares intellekt.
Torgny skärpte tonen när vi kom in på hur David Beckham ofta hånades för att vara korkad.
– Varför ska man kräva av alla människor att vara högintellektuella? Jag har träffat så många skärpta idrottare och sett så många exempel på hur svårt det är att nå framgång utan ett stort intellekt. Se bara på en sådan som David Beckham, när han slår en lång crossboll över hela planen inser man vilket fantastiskt intellekt det ligger bakom. Det är inte bara slumpen som gör att sådant sker.
– Jag kan berätta om när Lars Forsell en gång stod i incheckningskön på flygplatsen i Rom. Framför honom i kön stod en stor kraftig kille som plötsligt sa: ”Är det inte Lars Forsell? Gud vad jag har älskat din poesi genom åren!” Det var Gunnar Nordahl. Att idrottare skulle vara dummare än andra människor är en av de största myterna.
– Den som ser på idrott studerar människan och det är egendomligt med de som säger sig inte vara intresserade av idrott – då är man inte intresserad av människor.
När vi kom in på IFK Norrköping, som redan under uppväxten i Västerbotten blev favoritlaget när bygdens hjältar Knut och Gunnar Nordahl bytte dit, var Torgny både sorgsen och hoppfull. IFK hade en månad tidigare avslutat sin sämsta säsong genom tiderna, som nia i näst högsta serien.
– Jag bär min IFK-halsduk med stolthet och blir gärna hånad och bespottad, för IFK kommer igen. Det tar längre tid än vi trodde, men om bara inte klubben åker ner ett snäpp till så kommer det att gå.
IFK kom igen. Med en stark egen talangutveckling som grund, just det Torgny älskade, vann klubben SM-guld 2015.
Torgny Lindgren hade en aura av lugn. Att tala med honom var att försvinna bort för en stund. Hela tiden spontan och knivskarp, oftast med huvudet vinklat åt sidan, med en kisande, sned blick riktad mot mig eller ut genom fönstret, formulerade han sina tankar i det vackraste sportsnack jag hört.
Alla hundägare vet hur det känns att ligga i soffan och klappa sin hund. Hur det sköljer ett välbehag, ett lugn, genom kroppen. Så var det för mig att tala med Torgny.
Jag var vid den tiden allt annat än lugn. Jag kämpade med sjukdom och stress vilket skapade en stor inre oro, förstår jag idag när jag ser tillbaka.
Samtalet med Torgny Lindgren var som att trycka på av-knappen för allt det.
Idag förstår jag att jag sedan den där decemberdagen 2003 har burit med mig mötet med Torgny. Inte analyserat det, inte förstått det, men ofta återvänt till det i tanken som något fint, något betydelsefullt.
Idag vet jag att mötet var början på min resa mot eget lugn.
Det var där, hemma hos Torgny Lindgren, jag förstod att jag hade den resan att göra. Med sitt sätt att vara väckte han mig, gav mig smak på något jag själv behövde.
Det har tagit tid, men idag sitter jag här, 14 år senare, och har gjort resan. Stressen är borta, sjukdomen är borta, oron är borta och jag är mer harmonisk och lugn än någonsin.
Jag hade så gärna velat säga tack till Torgny. Inget stort, bara ett tack.
Jag har ingen aning om om Torgny själv hade ett inre lugn, vi pratade ju bara sport, men jag vet hur han påverkade mig och det hade jag velat tacka honom för.
Sommaren 2016, när jag första gången förstod detta, mejlade jag till Torgnys presskontakt på Norstedts förlag och bad om en intervju. Jag tänkte att det var en väg att gå, att göra en ny intervju, inte om sport, och då säga ett enkelt tack.
Jag fick aldrig svar från Norstedts. Jag borde ha kontaktat Torgny direkt, jag ångrar det, men jag sköt upp det, sen blev det aldrig av.
16 mars förra året gick Torgny Lindgren bort 79 år gammal.
Mitt lugn, mitt välmående, kommer alltid bära med sig hans minne.
Fotnot: Läs hela intervjun med Torgny från 2003 här.