När jag för snart hundra år sedan tog mina första stapplande steg i det här yrket var det rätt många som hånade Linköping och hävdade att det var Sveriges sämsta stad på det här med idrott.
Läget har förändrats skulle man väl kunna säga.
Nya tider. Bättre tider.
Aldrig blomstrar idrottsstaden Linköping som så här under våren, men den här gången har det inte varit lika kul efter LHC-damernas häftiga finalserie mot Luleå. Ingen slutspelshockey för herrarna, stopp redan i kvartsfinal för Libk och ingen Champions league-fotboll för LFC.
Men ingen kan klaga på avslutningen.
Linköpings VC som vanligt till SM-final i volleyboll och för femte gången blev det också guld efter det häftiga måndagsmötet i Sporthallen. Det var ett för bra läge för att missa. Fem SM-vinster sedan 2010 och åtta finaler av tio möjliga är ett ruskigt starkt facit.
Stort grattis till det. Stor respekt för det.
Bäst när det gäller – och bäst när det smäller.
Martin Larsson inledde något tveksamt, men växte allt mer och har varit mästarnas enskilt viktigaste spelare under den här oförutsägbara finalserien mot Hylte. Men han har också haft mycket hjälp och den här gången klev verkligen Andrew McWilliam fram. Det märktes hur mycket den energifyllde kanadensaren gillade det här med guldjakt och mycket på spel.
LVC fortsätter att vara en maktfaktor i en av världens största idrotter, även om den i Sverige fortsatt kämpar i stark motvind när det gäller publik och intresse. Tänk om det oftare var som nu, med bra drag på planen och bra drag på läktaren.
Som det är nu blir transportsträckan alldeles för lång till det verkligen blir allvar och jag vet ärligt talat inte riktigt vad som kan göras för att ändra på just det. Idrotten är som allra bäst med starka känslor inblandade – och det är inte alltid så lätt att visa den energin i en idrott utan kroppskontakt.
Nu är det klart att det är mycket prestige inblandat mellan svensk volleybolls giganter som båda vill vara bäst. LVC-coachen Johan Isacsson hartvå guld på två försök och är en av de stora vinnarna. Jag betvivlar inte ett ögonblick att han kan vara en jobbig och obekväm jävel, men han ställer krav och jag är säker på att han använt sin egen irritation mot andra delar av volleyboll-Sverige som en extra motionsfaktor. För sig och för spelarna. Vi mot dom. Vi mot världen.
LVC tycker att lagen i söder håller ihop och varandra om ryggen. LVC tycker att mycket sköts illa och hymlar inte med att säga det. Det är bra. Volleybollen behöver väcka mer känslor för att bli intressant.
Om jag fattar rätt tackar Carl Ahremark av allt att döma nu för sig efter lång och trogen tjänst. De allra flesta av övriga spelare pluggar i Linköping och ytterligare några har för avsikt att börja. Det är bra besked för LVC som kan komma till spel med ungefär samma lag till hösten.
Det skulle inte förvåna om det firas med guldhattar på om ett år igen.
