Alltid när jag kommer till Oskarshamns hockeytempel (nåja), som ligger på något så olycksbådande som Döderhultsvägen funderar jag på om det finns någon symbolik i just det.
Oskarshamn mår inte särskilt bra och riskerar att spela i en annan serie till hösten.
LHC?
Spelar snart slutspel.
Nu var det 4–0 och det kändes lika säkert som amen i kyrkan, men till slut blev det ändå spännande och det var inte långt från kvittering innan Markus Ljungh avgjorde med femte målet i tom bur.
Strunt samma hur det såg ut.
Det var segern som betydde något i omstarten.
Detta sagt: bättre insatser än så här krävs framöver.
Starten påminde annars inte så lite om den i Linköping för några veckor. Pang. Pang. Pang. Linus Hultström höll på att spräcka nollan redan efter tio sekunder, men efter det var LHC effektivt värre och gjorde tre mål på lika många chanser.
Hemmalaget läckte som ett såll och utan bättring där kan inte det här sluta lyckligt.
Det kändes lång väg att det skulle bli en lurig match. Oskarshamn må vara hopplöst efter, men är oberäkneligt och så här i första matchen efter ett längre uppehåll borde alltid finnas energi så att det räcker och blir över.
Har du fyra måls försprång borde det så klart inte bli spännande, men LHC blev passivt och struliga med pucken och släppte in jumbon i matchen i andra perioden innan det kontrollerades betydligt bättre i den tredje. Patrick Russell och Markus Ljungh låg till slut bakom avgörandet och var bäst för kvällen tillsammans med återförenade backparet med ovannämnde Hultström och Oscar Fantenberg.
Transferfönstret stänger på torsdag och om inte Peter Jakobsson, sportchefen, drog en vals när vi pratade tidigare under dagen så har han ingenting på väg in. Helt rätt i så fall. Det har oftast sett bra ut under vintern och det finns ingen anledning att förändra eller göra om nu.
Då ska det i så fall handla om någon mer eller mindre garanterad slutspelssuccé som dessutom är beredd att skriva ett längre kontrakt. Den spelaren finns inte på en marknad som verkar tunnare än på mycket länge.
Då är det bättre att låta bli.
Så här års är det svårt att förändra och träna sig till diverse nya saker.
I stället hoppas jag att det nu ännu tydligare spelas samman kedjor och backpar inför avslutningen. Jag gillar Klas Östman – det har knappast undgått någon – men kan tycka att tränaren varit väl ivrig på att kasta om i formationer som faktiskt fungerat.
Det finns säkert förklaringar som en utomstående som undertecknad inte riktigt begriper, men varför sära på Broc Little, Patrick Russell och Filip Bystedt? Varför inte låta Lance Bouma, Christoffer Ehn och Arvid Costmar fortsätta tillsammans? Sen har jag under en längre tid velat se en förstakedja med Ty Rattie, Markus Ljungh och Remi Elie, men det är en annan sak.
Ända sedan i somras har blandats ingredienser, för att komma fram till vem som ska spela med vem och få det att klicka. Hitta kemi, helt enkelt. Framåt och bakåt. Klas Östman ansvarar för laboratorieexperimenten och jobbar fortfarande med att få till den exakta kemiska blandningen.
Nu är det dags att hitta rätt – och mer tydligt bestämma sig för hur det ska vara inför slutspelet.
En sak till: LHC-spelarna jublade och tackade nedresta supportrar för hjälpen efteråt.
Det gjorde de rätt i.
Något säger mig att det kan bli ett jäkla drag mot Skellefteå på torsdag.