Volleyboll är en av världens största idrotter, vilket mångårige LVC-basen Bosse Kindgren brukar vara snabb med att påpeka så fort han får tillfälle. Men inte i Sverige där sporten ofta känns bortglömd och i nästan hopplös publikmässig motvind.
Men nu finns chansen.
Nu finns chansen att faktiska haka på. Eller Haaka på, om vi nu ska uttrycka det så med tanke på superstjärnan Isabelle Haaks succé och status i volleybollvärlden.
Ni som var med redan då minns säkert det som hände för över 30 år sedan när Sveriges herrar gick till EM-final, det var 15 000 åskådare i Globen och direktsändning i teve. Jag har alltid tyckt att det varit märkligt att ett förbund så kapitalt misslyckats med att ta vara på intresset, samtidigt som det i sådana här sammanhang ofta sägs att det är medias fel.
Det är skitsnack.
Det är en myt att det kan skapas ett intresse av något som inte finns.
Du måste visa att du är värd det.
Själv har jag alltid tyckt att det varit märkligt att inte fler brytt sig, för ofta är det riktigt kul underhållning. Men det är en annan sak.
Uteblivna svenska framgångar internationellt efter EM-knallen för hundra år sedan, eller åtminstone när Ingvar Carlsson var svensk statsminister och Berlinmuren revs, är förstås en förklaring till vad som hänt (eller inte hänt).
Nu går inte att skylla på det längre. Inte för att det är på väg mot något liknande som då, men med systrarna Haak i spetsen finns plötsligt förebilder och en möjlighet att väcka intresse för sporten redan i yngre år. Flera av de spelare som nu spelar EM i Rumänien spelar till vardags mot Linköping VC i elitserien. Nu gäller för förbund och klubbar att väcka den björn som sover – och inte göra om det misstag som redan har gjorts en gång för mycket.