Sarah Sjöström föddes 1993 - året Linköpings HC spelade division 2-hockey och Åtvidabergs FF division 3-fotboll. Mycket kan hända på drygt 18 år.

En världsstjärna kan tändas, som när 14-åriga Sarah 2008 vann EM-guld i Eindhoven.

Simhistoria kan skrivas, som när 15-åriga Sarah 2009 slog världsrekord i Rom.

Och verkligheten kan hinna ikapp sagan, som när Sarah i går kom fyra i OS.

Sarah Sjöström har på sina snart 19 år presterat mer än de flesta simmare gör under hela sina karriärer. Det vore synnerligen orättvist, direkt oförskämt, att såga Stockholmstjejen bara för att hon inte tar medalj när hela nationen hoppas.

Ett enormt tryck har i brist på andra svenska medaljhopp lagts på hennes unga axlar. Jag hoppas och tror att Sarah kommer igen. I går fanns inte formen. Dana Vollmer var särklassig, vann på 55,98, åtta hundradelar bättre än Sarahs världsrekord.

När svenskan sett trög ut i starter och vändningar, såväl i försök, semifinal och final, har amerikanskan forsat fram med till synes toppform.

Så enkelt är det i idrott. Bäst form vinner.

Det är inte dåligt att komma fyra i OS. Det är fantastiskt bra gjort. Problemet är bara om fjärdeplatserna blir för många. Det kan tära på psyket. Fråga Sven Nylander, den gamle häcklöparen.

Förra årets VM gav Sarah Sjöström tre fjärdeplatser och London-OS började med en. Det fina med simning är att det, till skillnad mot Nylanders friidrott, kommer nya chanser bara några dagar senare.

Det tråkiga är att 100 meter fjäril med all säkerhet var Sarahs bästa chans i detta OS.

Då är det skönt att vara 18 år, snart 19.

Då kan man lyfta på huvudet, räta på axlarna och tänka att det kommer många chanser till - i OS, i VM, i EM, i SM, i livet.

***

Visst hade Japan bollinnehavet, som så ofta med sin Barcafotboll, men roligt var det ändå att se de svenska damernas försvarsspel i lördagens 0-0-match. Efter Charlotte Rohlins och Sara Larssons skador har vi undrat hur Emma Berglund och Linda Sembrant skulle klara sig mot bästa motstånd. I lördags såg vi det. Det gick utmärkt. Kontringsspelet var uddlöst, spelmotorn Caroline Seger ofta temposvag, men mittbacksduon Sembrant/Berglund oftast stabil.

***

Tråkigare då att se handbollsdamernas premiär mot Danmark. En ödesmatch redan i första omgången och svenskorna vek ned sig totalt sista tio minuterna. Linnea Torstenson gjorde det matchen igenom. "Min sämsta landskamp" sa hon själv, och ingen sa emot.

Efter matchen, i mixade zonen, mötte jag Linköpingstjejen Matilda Boson. Hon kämpade med sin känslor, de som hon så ofta låter vara på utsidan, för att försöka svara så sakligt och analyserande som möjligt.

När vi var klara och Matilda försvann mot omklädningsrummet kunde hon inte hålla emot längre.

Då kom tårarna som ett tecken på det ingen uttalade med ord.

Att premiärförlusten troligen redan förstört svenskornas chans till avancemang.