För 16 dagar sedan, just när invigningen skulle till att börja, skrev jag: "Jag lutar mig tillbaka, säger lycka till London - och håller tummarna".

Jag gjorde det för att en av mina favoritstäder skulle klara av den största idrottsfesten av dem alla.

Jag vet att invigningen blev en fest, att OS blev en fest, att sista dagen blev en fest - och jag tror att avslutningen, som när jag skriver det här snart ska börja, också blir en fest.

Så tack för det, London - stort tack för alla härliga upplevelser och minnen.

Inte minst för slutet, det som höll på att bli det bästa möjliga för oss svenskar med ännu en fantastisk insats av det svenska handbollslandslaget.

En vacker silverinsats med stänk av guld. Frankrike var värdig segrare och avgjorde när Sverige i slutet av andra halvlek bara gjorde ett mål på tolv minuter, då fransmännen gick från 7-7 till 10-8. Ett avstånd Sverige fick jaga hela andra halvlek, men närmare än 15-16 med en kvart kvar och 21-22 med 23 sekunder kvar kom man aldrig.

Ändå grymt imponerande att rubba regerande mästarna Frankrike så pass och killarna ska, när de deppat klart, vara stolta över sin insats.

Tillsammans med den magiska lördagskvällen på Olympiastadion, med tre brittiska guld och min OS-kung Mo Farah, och Jimmy Lidbergs känslor efter sitt brottningsbrons, är handbollskillarna givna i toppen av min topp 10 härintill.

Bäst av allt, som en solig Londonhimmel över hela OS, över hela min topp 10, var den brittiska publiken. Så positiv, engagerad och kunnig. Mot omgivning och tävlande. Den totala motsatsen mot det rykte fobollshuliganerna byggt upp genom åren. På sätt var OS i London en revansch för alla Storbritanniens idrottsälskare som fått lida så av huliganernas galenskaper.

Så visst klarade London festen.

Nu återstår att se hur staden klarar baksmällan.

För så är det, varje fest följs av en dagen efter, för vissa jobbigare än andra. Jag hoppas London klarar den bra, men jag vet inte. Inte alls.

Runt 250 miljarder kronor skulle satsas på OS. Mer än 1 000 miljarder har satsas. En siffra som befaras höjas ytterligare innan bokslut görs.

Dopningstesterna skulle vara mer effektivare än någonsin, ändå har vi sätt världsrekordslakter, som USA:s damer på korta stafetten som fått mig att tänka på 70- och 80-talet, då västvärlden skrek "öststatsdopning" om alla liknande rekord.

Nu är det andra tider. I London har tre makalösa friidrottsrekord slagits av USA, Jamaica och Kenya och åtta lika makalösa simrekord av USA (4), Kina (3) och Sydafrika.

Skriken hörs en del, mest mot Kina, mot omänskliga kinesiska simmare, inte alls mot lika omänskliga jamaicanska och amerikanska löpare, och väldigt lite mot turkiska sådana, som exempelvis Gamze Bulut, som på ett år kapat 17 sekunder på sitt personliga rekord på 1 500 meter.

Vad blir efterskörden av London-OS?

Hur klarar staden den så sprängda OS-budgeten - och hur många tävlande kommer få OS-medaljer per post de närmaste året, efter att dopningstester analyserats?

Det vet vi inte nu - det får framtiden ge oss.

Det vi vet nu är att OS i London 2012 blev en fantastisk fest.