Jag trodde inte på det, det måste jag erkänna. ÅFF hade gjort en hyfsad första halvlek, men bränt allt, och när Djurgården inledde bra efter paus och omgående fick hörna sa jag:

- Nu kommer matchens enda mål.

Rätt och fel. Emil Bergström gjorde 0-1, men ÅFF ville mer än så.

Livet efter stjärnans proffsflykt går inte lätt, bristerna i och runt straffområdet är tydliga, Erikssons spelsinne och skarvar saknas enormt, men oj så mycket lättare allt blev av de här tre poängen.

Noll poäng hade varit blytungt - med ett än mer hotande kvalstreck.

Tre poäng var också blytungt - med ett inte alls lika hotande kvalstreck.

Så tajt är bottenstriden, så viktigt var det att vinna för första gången sedan 14 juli.

Länge, länge suckade jag tungt över hur tydligt Magnus Eriksson saknas i dagens ÅFF. Viktor Prodell och Oscar Möller gjorde förstås så gott de kunde, men att ersätta Eriksson med den renodlade djupledsspelaren Möller är som att byta Zlatan Ibrahimovic mot Johnny Ekström, om liknelsen tillåts.

Olika spelartyper med olika styrkor och helt olika spelsätt.

Klart Prodell blir lidande, klart det ställer stora krav på hela laget att ställa om.

Ett sätt kan vara den 3-5-2-uppställning vi fick se när sjuke Anton Tinnerholms inhoppare Allen Arenfeldt Olesen blev skadad efter en dryg timme.

Med tre mittbackar, Daniel Hallingström, Alberis Da Silva och Tom Pettersson, vändes 0-1 till 2-1 på tio minuter.

- Jag tror 3-5-2 kan vara nästa steg i ÅFF:s utveckling, med tanke på de spelare vi har, sa Andreas Thomsson.

2-1-målet var ett av säsongens vackraste på Kopparvallen. Snyggt väggspel mellan Prodell och Kristian Bergström, perfekt inlägg av Bergström och nick i mål av en omarkerad Möller.

Läckert värre, ryskt klapp-klapp som Thomsson sin vana trogen uttryckte det.

Stolt sa han:

- I kväll visade vi att ÅFF lever - om nu någon trott något annat.

***

Hur tätt det än är i allsvenska toppen och botten vet jag en sak:

Gefle klarar sig alltid.

Det är en naturlag.