Zlatan Ibrahimovic ÄR landslaget, skrev jag förra veckan.

Det vill säga: Sverige kan inte lyckas utan en Zlatan i toppform.

Därmed också sagt: Runt Zlatan måste alla lagkamrater springa som tokiga, hoppas att få bollen, men sällan få den.

Med bara en superstjärna i laget är det så Erik Hamréns EM-taktik ser ut.

Allt spel ska gå via nummer 10.Han ska dra på sig all uppmärksamhet, vilket sällan är ett problem för fotbollsvärldens starkaste spelare, och i sin tur hitta någon av sina löpande lagkamrater.

Mot Serbien såg vi vad som händer när ingen löper, när alla tittar på Zlatan och tror att han ska lösa allt.

Då faller Hamréns spel fullständigt.

Jag vet, Sverige vann. Jag vet, straffen till 2-1 kom efter en djupledslöpning av Ola Toivonen.

Men det var allt. I övrigt var genrepet på Råsunda en enda lång fundering om Johan Elmander hinner bli frisk.

Med Elmander vet vi att allt löser sig. Ingen springer sönder ett försvar som Elmander. Ingen tar fler meningslösa löpningar än han. Meningslösa för honom själv, vill säga, men öppnande för hans lagkamrater.

Att Zlatan blir kvar som nummer tio, släpande bakom toppforwarden, kan vi räkna med. Genrepet gav oss också att Toivonens plats är till vänster på mittfältet, inte längst fram. PSV-forwarden är för lik Zlatan, tar för få löpningar för att spela längst fram. Till och med just nu skadade Marcus Rosenberg, som var så svag mot Island förra veckan, är bättre än Toivonen där, eftersom han tar fler meningslösa löpningar.

Med en forward som sliter sönder motståndarnas backlinje kan kantspelarna, som i min startelva är Toivonen och Sebastian Larsson, komma i luckorna som Zlatan och mittfältarna Rasmus Elm och Kim Källström söker.

Så gissa om Hamrén och hans medicinska team gör allt för att få Elmander redo till måndag.

Med Elmander frisk blir min startelva så här i premiären mot Ukraina:

Målvakt: Andreas Isaksson.

- Given. Oduglig med fötterna, men med riktigt hög lägstanivå i övrigt.

Backlinje från höger: Andreas Granqvist, Jonas Olsson, Olof Mellberg, Martin Olsson.

- Mikael Lustig är för matchotränad, Granqvist ett bättre defensivt kort. I mitten kommer Mellberg sakna skadade Daniel Majstorovic, inget är viktigare än ett samspelt mittbackspar, men som ersättare känns Jonas Olsson och Granqvist likvärdiga. Av två svaga vänsterbackar väljer jag Martin Olsson före säkerhetsrisken Behrang Safari.

Defensivt innermittfält: Rasmus Elm, Kim Källström.

- Självklart. Anders Svensson känns passé. För långsam i både steg och tanke. Elm på väg mot stora genombrottet. Först i kön från bänken: Pontus Wernbloom.

Offensivt mittfält från höger: Sebastian Larsson, Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen.

- Också givet. Först i kön: Emir Bajrami som sett piggare ut än Christian Wilhelmsson.

Toppforward: Johan Elmander.

- Måste bli frisk. Rosenberg eller Hysén skulle kännas sådär i en premiärelva.

Sommaren 1982 lärde oss Brasilien att en vacker offensiv inte är allt, hur vacker den än är, att alla framgångsrika lag grundläggs med ett bra försvar.

30 år senare har inget förändrats, fortfarande är det lagen med bäst försvar som vinner mest.

En Ztjärna gör ingen sommar. Argentina och Maradona 1986 var bara ett undantag - ett sagolikt undantag.

Sommaren 2012 kommer allt vara som vanligt, då kommer vi se det Chelsea visade så tydligt i vårens Champions league, att det viktigaste av allt är ett bra försvar.

Alltså just det Erik Hamréns EM-skapelse saknar.