Jag slår upp klassiker i ordboken och där står "författare eller konstnär som skapat verk av bestående värde". Det måste vara fel. Där måste stå "Sverige mot England i fotboll". Varje gång de möts föds en ny klassiker.

På Olympiastadion i Kiev i 15 juni 2012 fick vi en ny.

Ny på många sätt. För en gångs skull var storebror England vinnaren och lillebror Sverige förloraren.

När tidigare klassiska möten fött historiska hjältar som Agne Simonsson, Glenn Hysén, Tomas Brolin och Johan Mjällby så kommer fredagens tvåmålsskytt Olof Mellberg bli lika snabbt bortglömd som den svenska EM-insatsen 2012.

3-2 till England betyder att Sveriges EM är över, att avslutningen mot Frankrike blir betydelselös för de blågula.

Jag hade unnat Mellberg, den store kämpen, att i sitt sista mästerskap få avsluta med att bli ett av de klassiska namnen.

Nu blev det inte så.

Den här gången var Mellberg en del av ett alltför skakigt försvar. Då menar jag inte bara backlinjen. Erik Hamrén har fört in mycket bra i blågult sedan han efterträdde Lars Lagerbäck, men ingen kan säga att han tillfört defensiven något. Där Lagerbäck var träningsoverall och organisation är Hamrén väst, kavaj, halsduk och finlir.

Kanske är det för att jag inte är fåfäng, men det är inte alltid det snygga är bäst. Med ett lag som Sveriges, där bara en spelare skulle platsa i något av Europas fem bästa lag, är organisation oftast att föredra.

Speciellt mot bättre lag, som England, där jag hittar fem spelare, Joe Hart, John Terry, Ashley Cole, Steven Gerrard och Wayne Rooney, som skulle platsa i ett europeiskt topp fem-lag.

För så är det. England är bättre än Sverige.

I Svedala har det även inför detta mästerskap sagts:

- Engelsmännen överskattar alltid sig själva.

I England säger man i dag:

- In your face, Sweden.

Är det några som överskattats så är det Hamréns landslag 2012.

Av media förstås, av supportrarna likaså, men också av Hamrén själv.

Sverige var ungefär lika dåligt som Irland i den här turneringen. Det tog bara två matcher, 180 effektiva minuter, för dem båda att slås ut ur EM.

Har det funnits några svenska ljusglimtar då?

Jorå, om vi börjar bakifrån hittar vi en direkt. Andreas Isaksson har visat att han fortfarande är given, att spelet med fötterna är hans enda brist. I backlinjen kommer jag sakna Olof Mellberg enormt, när han slutar efter EM. Hans karaktär, hans vilja att vinna är oslagbar. På mittfältet gillar jag Kim Källström och Sebastian Larsson. Rasmus Elm har visat att han behöver mogna ytterligare, trots att han faktiskt är 24 år redan. Zlatan är Zlatan, särklassigt bäst i laget, men på tok för ensam på högsta nivån.

Det håller inte i ett EM.

I ett EM måste man ha flera stjärnor eller spela som ett lag. Helst både och.

Sverige gick bom på båda.