4–4 på Olympiastadion i Berlin är den mest fantastiska, den mest osannolika fotbollsmatch jag upplevt.

Resten av mitt liv kommer jag skryta om att jag såg bragden i Berlin.

Resten av mitt liv kommer jag prata om när jag såg Rasmus Elms högerskott gå in intill Manuel Neuers högra stolprot.

Det är bara idrott säger säkert en del av er, så här dagen efter.
Visst, säg så ni, sätt er och ta en skorpa och diskutera vädret ni – vi andra, vi som älskar idrott, tänker fortsätta njuta av bragden, dansa på moln och låta våra blågula hjärtan dunka i maxhastighet.
Sådana här idrottshändelser är unika.
Det är därför de kallas bragder.
För det kunde ju inte hända.

Efter utspelningen första dryga halvtimmen, 1–0, 2–0 och 3–0, pratade alla bara om att stoppa raset.
Att förhindra en total förnedring.
Och när Mezut Özil gjorde 4–0 i 56:e minuten var det förstås stendött.
Underläge 0–4 mot Tyskland på Olympiastadion i Berlin.
Mer död kan inte en match vara.

Då från ingenstans gjorde Sverige vad Tyskland gjorde i början – bjöd på en fullständigt magisk halvtimme.
Kim Källström var petad ur startelvan, vilket måste vara Erik Hamréns sämsta beslut någonsin som förbundskapten, men kom in i paus och förändrade allt. Med två assist låg han bakom både Zlatans 4–1 och Mikael Lustigs 4–2. När den andre avbytaren, Alexander Kacaniklic, spelade fram Johan Elmander till 4–3, ja då var den svenska vittringen total.
Att Rasmus Elm, som inte haft många rätt i matchen, satte kvitteringen var totalt ologisk och kändes därför så signifikativt för matchen.

I första halvlek satt jag bara och längtade efter Olof Mellberg – nu är det glömt, nu sitter jag bara med det största leendet och tänker på bragden i Berlin.
Svenska Dagbladet må ha lagt ned sin sportredaktion – men jag hoppas de har omdöme nog för att ge svenska fotbollslandslaget sin bragdmedalj.

För mig är det givet.