Det som borde varit en, som kunde blivit tre, blev noll. Noll svenska poäng. Ukraina vann EM-premiären, hemmanationen tackade för att Erik Hamrén inte kunde nöja sig med hur Lagerbäckskt tråkiga premiärer kan vara, att han i paus var tvungen att koppla på charmen, beordra sin gladfotboll och öppna alla svängdörrar som fanns.

16 minuter av andra halvlek dröjde det, sedan hade Ukraina, båda gångerna Andrej Sjevtjenko, straffat honom och tackat för de ytor som bjöds.

Att Zlatan Ibrahimovic gjorde ett mål dessförinnan var roligt, till och med snyggt, men ack så oväsentligt.

EM-premiären visade att det är fler än den svenska startelvans sex mästerskapsdebutanter som har mycket att lära.

Erik Hamrén har det också.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: Hamrén har inte ett försvarsspel bra nog, inte heller försvarsspelare bra nog, för att gasa så offensivt som han gör.

Inte mot de största elefanterna, inte i de största sammanhangen.

På sikt är det bra för Sverige att utveckla ett eget spel, att lita på den mer bollskickliga generationen som fyller på bakifrån, men för tillfället, med bara en världsstjärna i laget, måste Hamrén ha en plan B.

Ser han sig som utvecklingsansvarig i Svenska fotbollsförbundet så kan han sitta nöjd, då gör han ett bra jobb och lär sitt lag den hårda vägen, men vill han lyckas i mästerskap under sin förbundskaptenstid måste han lära sig spela defensivt.

Spelarmaterialet är för begränsat.

Visst kan man lyckas ibland, som höstens 3-2 mot ett Holland som inte hade något att spela för, men inte tillräckligt ofta, och framför allt inte i de största sammanhangen.

Det vore annorlunda om Hamrén kryddat Lagerbäcks så starka defensiv med mer offensiv spelskicklighet. Men så är det ju inte. Försvaret är numer inte bara Hamréns svagaste lagdel rent spelarmässigt, det är också den del i spelet han prioriterar minst.

Och när försvaret var det enda som fungerade hyfsat i EM-premiären, då gick han in och stuvade om, slog på gladfotbollen, och tappade matchen.

Till på fredag, till matchen mot England, har Erik Hamrén och hans tokoffensiva spelare en tydlig läxa.

De måste alla lära sig acceptera att tråkigt också kan vara roligt.

Eftersom tråkigt faktiskt ofta ger poäng - ibland till och med seger.

Efter den här premiärsmällen kan Sverige glömma kvartsfinal.

***

Förfesten är alltid roligare än huvudfesten, brukar det heta.

Inte i går, inte i Donetsk, inte för oss svenskar som hoppades Frankrike-England skulle få oss i stämning inför kvällen.

Matchen tog inte bara ned oss på jorden, vi som njutit av inledningen av mästerskapet, med gåfotboll a`la 1980-tal fick den oss att krascha.

Publiken svarade med välförtjänta burop mest hela tiden och straffet blev 1-1, en poäng vardera, ett resultat som kan bli kostsamt för något av lagen, eller båda, nästa vecka.