Östgötaderby, Piraterna mot Vargarna, Greg Hancock mot Nicki Pedersen. En solig kväll i slutet av maj. I vanliga fall en kväll som gjord för speedway. Jag skriver i vanliga fall. Tyvärr var inget som vanligt, inte för mig, inte i min första match sedan Lee Richardsons tragiska dödsfall.

För mig blev kvällen på Dunteberget i stället en kväll då min kärlek till sporten speedway testades mer än någonsin.

När högtalarna spelade klämkäcka låtar som "The heat is on" med Glenn Frey och "R.O.C.K" med Sha-Boom rullade mäktiga "The show must go on" i mitt huvud, låten Freddie Mercury och Queen släppte några veckor innan Mercurys bortgång.

Måste showen fortsätta?

Är det meningen att människor år 2012, med livet som insats, ska jaga livet ur varandra för andra människors nöjes skull?

Var inte det gladiatorernas roll i antikens Rom, för drygt 2 000 år sedan?

Är det vad publiken vill se även nu - i speedway?

Vad är meningen?

Fråga efter fråga radades upp i mitt huvud medan förarna, under en himmel så oskyldigt blå, stred man mot man på ovalen.

Många av frågorna påminde om de som drabbade mig när Linköpings motorsällskap förra året förlorade en av sina motocrosstalanger i en tragisk olycka.

Ska idrott vara på liv och död? Vill vi det?

Om inte, vad görs för att det inte ska vara så?

Okej, slut på frågor, dags för eftertanke.

Jag känner så med Vargarna. Inte för utklassningen i derbyt, den känns oväsentlig.

Mer för att jag inte kan föreställa mig hur det känns att förlora en kamrat på det sätt föreningen förlorade Lee Richardson. Att döma av speakern Henrik Elofssons "Lycka till på begravningen!" i pausintervjun med Richardsons mekaniker Michael Reinholdsson är vi många som har svårt att ta in lidandet.

Det är förstås lätt att bli uppgiven, att bli mer känslosam och paralyserad än sansad och analytisk.

Ingen kan klandra den som följer i Adam Shields spår, vargföraren som veckan före Richardsons bortgång plötsligt bestämde sig för att sluta av rädsla för farorna i sporten.

Ingen kan heller klandra Vargarna om de misslyckas sportsligt den här säsongen.

Idrotten består av människor.

Där finns idrottarna och publiken förstås, men också de vid sidan av, de som måste jobba med svaret på frågan vad som görs för att leken inte ska vara på liv och död.

En kväll som denna, med Richardson i tankarna och bröderna Pawlicki i dubbla krascher framför mig, är det dessa som är idrottens hjältar, de som sett till att luftstaketet fanns där och tog emot Piotr och Przemyslaw.

Det är också detta, vetskapen om att idrottens säkerhetsarbet fortgår, som ger mig svaret, som övertygar mig om att Freddie Mercury hade rätt.

Showen måste fortsätta.