Jag minns en tv-intervju för ett tag sedan. Jag minns inte när det var, om det var efter genrepet eller efter premiären, men jag minns att Roger Melin tyckte det var för tidigt att analysera för mycket.

Och jag minns tydligt att han sa:

- Jag är nöjd med att vi börjar hitta lekfulla lösningar i anfallsspelet.

Precis så känner jag nu, så här halvtimmen efter Pavel Skrbeks segermål i Cloetta center.

Det är tidigt, resultatet känns som det kvittar, för jösses vilken lekfullhet LHC visar upp.

Borta är säkerhetshockeyn där varje spelare bar hängsle, flytväst och fallskärm och i varje pass satte detsamma på pucken.

Kommen är i stället gladhockeyn med spelare det lyser lekfullhet om.

Tacka Roger Melin för det. Tacka också de som anställt honom, men tacka framför allt Roger Melin.

Säg aldrig att tränaren saknar betydelse, att det är spelarna som gör jobbet - aldrig har tränarens betydelse visats så tydligt som i LHC det senaste året.

Hans Särkijärvis hockey passar säkert på andra håll, i andra miljöer, men gjorde det aldrig i Linköping. Här blev det för lite konstruktivt spel, för lite puckinnehav, för mycket fokus på defensiven.

Roger Melin tog LHC till semifinal senast han var i klubben.

Jag tror att det blir minst lika bra i vår.

Mycket tack vare just lekfullheten.

Den har Melin år efter år, i lag efter lag, lockat fram hos sina spelare.

Jag förstår att det är roligt att spela med Melin som tränare, jag förstår varför spelare efter spelare hyllar honom så.

Det syns hur kul de har på isen.

Sebastian Karlsson leker mer än jag någonsin sett honom göra, Robin Figren likaså, och Andreas Jämtin visar ofta vilka handleder han har. Och maestro själv, lirarnas lirare i laget, Magnus Johansson, har fått en betydligt bättre start än i fjol.

Nu handlar det bara för spelarna att lära sig hur kompisarna leker. Lära sig kompisarnas drag, var de är, vart de passar.

Ju mer det utvecklas under säsonge, vilket jag utgår från att det kommer göra, desto bättre kommer det gå.

Då kan årets LHC bli hur bra som helst.