Logik är svårt - i idrott närmast omöjlig.

I ett östgötaderby ett direkt hån.

Fråga IFK Norrköping.

Mattias Metes 2-2 i 88:e minuten var ett hån. Inte ett rån, alla mål förtjänas, men ett hån mot det IFK och allt laget gjort i andra halvlek.

Det var kattens, Astrit Ajdarevics, lek med råttan, ÅFF.

Astrit dansade, lekte fotboll - ÅFF såg på.

I helgen skrev jag: " När Ajdarevic är bra, då är IFK bra. Återstår att se hur det är på onsdag."

Vilket svar jag fick. Vilken match han gjorde.

Var det någon jag unnade segern så var det Ajdarevic som ensam roade Parkens rekordpublik de 35 första minuterna efter paus.

Nu blev det ingen seger. Från bänken fick han se sin ersättare Christopher Nyman göra 2-1 i 80:e och sedan Mete 2-2 åtta minuter senare.

Ologiskt? Absolut.

Orättvist? Absolut inte.

Den som söker rättvisa kan gå till domstol, inte sucka över missade målchanser.

ÅFF är ett av allsvenskans effektivaste lag. Det var ingen slump att det blev två mål på bara fem skott på mål.

Med statistik kan man å andra sidan förvränga det mesta. Eller vad sägs om att IFK bara hade två skott på mål? De två det blev mål på alltså.

Allt annat, 14 avslutningar, gick över eller vid sidan av Gustav Janssons målbur.

Framför allt Gunnar Heidar Thorvaldssons språngnick, den han hade i mitten andra från ett par meters håll, självklart framspelad av Ajdarevic.

Det var inget välspelat derby, det kan ingen påstå.

Spänningen, inramningen, målen och Ajdarevic var hela behållningen.

Det räcker å andra sidan långt i första derbyt på 30 år. Mellan storebror IFK med 72 allsvenska säsonger och 12 guld mot lillebror ÅFF med 17 säsonger och två guld.

Just nu, på 2010-talet, sticker lillebror upp.

Båda med två allsvenska säsonger var, ÅFF 2010 och 2012, IFK 2011 och 2012, och just nu på samma poäng i tabellen, på plats sex och sju.

Godis för Östergötlands fotbollsälskare förstås.

Varje match, varje omgång är godis och derbyna förstås höjdarna.

Östergötland är åter ett fotbollslän att räkna med och de största vinnarna är förstås alla vi som älskar fotboll.

Av de 15 715 åskådarna kom säkert 5 000-6 000 utifrån, från andra delar av länet än Norrköpings kommun.

Inte minst från Linköping, östgötsk herrfotbolls svarta får, där törsten är som störst.

Publiken må ha varit den enda reella vinnaren den här kvällen, men känslan av seger fanns definitivt hos alla ÅFF-are. De firade som vinnare, skrattade som vinnare.

Som Henrik "Fimpen" Gustavsson, den skadade ÅFF-målvakten, när han lämnade läktaren, dunkade mig på axeln och sa:

- Visst är idrotten härligt rättvis?

Jätteskrattet avslöjade hans känslor, lika tydligt som IFK-spelarnas hängande axlar, när de samtidigt sakta, sakta vandrade av planen, avslöjade deras.