Hello London - long time no see. Alltid speciellt att återvända till en stad man varit i så många gånger. Känslan när jag satt där i planet tidigare i dag, minuterna före landningen på Heathrow, och spanade ut över staden jag älskar, var annorlunda. Extra pirrig.
Sommar-OS. I London. Nyp mig.
Nu har några timmar gått. Känslan, den så härligt kittlande, har övergått till något helt annat. Något mindre trevligt. Jag sitter i Stratford, i spelens hjärta, mitt i OS-området, och invigningen är bara en knapp timme bort.
Den här gamla industriförorten har kanske haft sin charm en gång, även om historien inget säger om det, snarare tvärtom, men det enda jag vet är att nu blivit något helt annat än det London älskar. Där Hyde Park är lugnet, pubarna gemytet, teatrarna nöjet och Leicester Square pulsen är Stratford numer ruffligt och svulstigt.
Allt tydligt splittrat av järnvägen, och än tydligare symboliserat av två köpcentrum.
På ena sidan Stratford station: det gamla nedslitna samhället, med slitna köpcentrat Stratford centre. På andra sidan: det vräkiga, totalt malplacerade OS-området, och det svulstiga nybyggda jätteköpcentrat Westfield, ett av Europas största.
När London fick OS 2012 fick man det i stället för storfavoriten Paris, med storslagna löften om att lyfta nordöstra London, stans mest nedslitna del. Budgeten låg på motsvarande 250 miljarder svenska kronor. Hittills har det kostat drygt 1 000 miljarder?
Och det är alltså det här som hittills blivit?
Jag hoppas för Londons skattebetalares skull, de som redan nu dras med en tungt nedsliten stad, får bättre utdelning på sin investering än gigantiska köpcentrum och idrottsarenor.
Är jag för negativ?
Kanske.
Så kändes det i alla fall i dag, under resan från Heathrow, via Paddington station, King´s cross och Covent Garden, ut till Stratford.
Uppiggande var mötena med alla volontärer längs vägen.
Så trevliga, så lugna, så genompositiva till sitt lands olympiska spel.
I alla fall de på Heathrow och järnvägsknuten Paddington station. På flygplatsen mötte en kvinna med kusiner i sååååå trevliga Sverige och på Paddington ännu trevligare Sarah Drain.
- Linköping? Jag känner till Linköping! Jag har bekanta där! På universitetet. En underbar stad med ett väldigt trevligt universitet.
Hon visste hur hon skulle charma en Linköpingsson, Sarah.
Värre var det med stackars Darren, chauffören av mediabussen från Paddington till hotellet i Covent Garden. Uppgiven och sönderstressad redan på invigningsdagen.
- Det är kaos. Det var planerat att ni, varje enskild journalist, skulle få en taxi var till era hotell. Men du såg hur det var, inte en ledig taxi, bara den här stora otympliga bussen.
Det räckte att han körde fel en gång, Darren, så tvingades han köra runt hela det enkelriktade kvarteret en extra gång vilket kostade en knapp timme i tid. För alla "vanliga" är kommunikationerna en mardröm och jag förstår om många Londonbor, som det sägs, mest kommer gå eller cykla de närmaste två veckorna. För oss privilegierade, vi i media som tas emot med öppna famnen är det förstås annorlunda. Vi har en Olympic lane, gräddfilen som alla andra hatar, inte minst taxichaufförerna, där vi susar fram när andra körfält står still, och kommer från centrum till OS-området på bara 40 minuter.
Jag hoppas att mitt kära London klarar det här.
Att den redan trånga staden rymmer OS, att missilstationerna som placerats ut runt om i stan bara blir en tragisk påminnelse om vilken tid vi lever, att idrotten tillåts dominera, att hjältarna får synas, både de som vinner och de som bara deltar.
Då blir OS den fest det borde vara.
Som i tidernas bästa spel, i Sydney 2000.
Nu börjar det, nu startar invigningen.
Jag lutar mig tillbaka, säger lycka till London - och håller tummarna.