Brottning. Så enkelt. Så rättvist. Så ädelt. I alla fall förr. När två människor för tusentals år sedan skulle tävla gjorde de det med löpning, boxning, brottning eller genom att kasta något så långt som möjligt.
Därför man i Frankrike kan hitta 15 000 år gamla grottristningar av brottning.
Därför man i Iliaden, det grekiska eposet från 700 f kr, kan läsa om brottning.
Denna så enkla sport, en av de första jag utövade när jag ett par år gammal brottades mot mina bröder på mammas och pappas säng, har Internationella brottningsförbundet smutsat ned totalt.
I dag är brottning en blandning av hård kamp, underbar glädje, bittra tårar och lottdragningar, domarskandaler och allmänt kaos.
Lika glad som jag blir av Jimmy Lidbergs glädjetårar, hans vilda bronsglädje, hans osannolika avslutning på bronsmatchen - lika illamående blir jag när jag ser hur korrupt brottningen blivit.
I dag är brottning de olympiska spelens smutsigaste sport.
När blev det så? När skapades reglerna ingen begriper? När började de sittande domarna ändra mattdomarens beslut så ofta?
Tänk om fjärdedomaren i fotboll hela tiden skulle ändra förstedomarens beslut? Kanske något att tipsa Sepp Blatter och gubbarna i Fifa om.
Det fungerar ju bra i brottning, enligt gubbarna där, så det borde väl de större sporterna också kunna anamma.
Som i hockey. I NHL har man ju ett så kallat "war room" i Toronto, som avgör alla tveksamma situationer i alla pågående matcher. Mitt råd till NHL: ta steget fullt ut, låt grabbarna i "war room" döma hela matcherna.
Det fungerar ju i brottning.
Mest synd tycker jag om alla på brottningsgolvet, ideella ledare och ungdomar världen över som varje vecka kämpar med sin sport. Som älskar sin sport mer än något.
Som när det är dags för idrottens största fest, OS, slår på teven och möts av detta.
En galen sport där ingen förstår någonting och där många matcher avgörs långt utanför mattan. En sport som får det att vända sig i magen på de flesta av oss som tittar på den.
- Sånt här händer inte bara oss svenskar, det händer alla, sa Jimmy Lidberg.
Det är just det. Sporten drabbar alla. I alla fall nästan alla.
Strax innan Lidbergs kvartsfinalkaos såg jag en annan kvartsfinal, Saeid Morad Abdvali, Iran, mot Steve Guenot, Frankrike, i 66 kg. Total kaos i slutet. Med 15 sekunder kvar gav mattdomaren iraniern två poäng, vilket hade betytt seger. Men även där gick de andra domarna in och ändrade domslutet. I stället fick fransmannen poäng och vann matchen.
En förkrossad Abdvali fick dras av mattan av sina ledare.
Jag förstår att Lidberg inte kritiserade domarna för hårt. Sådant kan brottarna få sota för i framtida mästerskap, i det här fallet redan senare i turneringen.
- Det är klart att man börjar spekulera, att det finns folk som har fingrar med i spelet. Ryssland är en jättemäktig brottningsnation och Sverige är en liten brottningsnation. Om man är en liten nation så får man inte lika ofta situationerna med sig.
I bronsmatchen litade han inte på några domare, då tog han saken i egna händer. Eller rättare sagt vitryssen Dzeinichenka. Lidberg, som dragits med så stora höftproblem kort före OS, och brottades med svår värk hela tisdagen, hittade plötsligt kraft till ett jättelyft och en suverän rullning.
Efteråt rann tårarna nedför hans kinder:
- Det här är som guld tio gånger om. Jag visste inte ens om jag kunde starta förrän för någon vecka sen. Alla känslorna kom...
Märkligt, trots så mycket sjukt denna heldag i Excels brottningsarena, också så mycket glädje av renaste sort.
Tänk om pamparna kunde förstå, vilken fantastisk sport brottning vore utan den skit de sprider omkring sig.