Frågorna snurrar i mitt huvud.

- Vem styr LHC:s försvar?

- Vem är tuppen i hönsgården?

- Vem är fältherren alla lutar sig mot när det ser ut som mot AIK?

Taktiken är självklart inte att lämna allt till Christian Engstrand, ändå är det så det blir när lagkamraterna agerar så obeslutsamt och virrigt som den här kvällen.

Jag såg ingen som lugnade ned kaoset. Ingen som höll i pucken lite extra länge när AIK-spelarna pressade till synes överallt.

I anfallet finns Carl Söderberg som med jämna mellanrum tar tag i det på sitt särklassiga sätt, som skapar chans på chans åt sig och sina lagkamrater.

Men i egen zon?

Ingen.

Magnus Johansson gjorde det förr. Inte längre.

Niclas Hävelid gör det i det fysiska spelet. Inte i passningsspelet.

Mattias Bäckman har potential att göra det men pendlar fortfarande mycket. Åldern är en ursäkt, men Oscar Klefbom och Oscar Fantenberg visar i Färjestad och HV71 att det går att dominera ändå.

När lugnet saknas i egen zon blir det som mot AIK, då LHC-arna var slut i både ben och tanke när det var dags att vända spelet. Att det ändå stod 3-0 efter första perioden, den som AIK dominerade så, var ännu ett bevis på hur ologisk sporten kan vara.

Hur som helst: de tre poängen var direkt nödvändiga för att hänga med topplagen.

***

5 747 åskådare var en deprimerande publiksiffra, om än inte förvånande, jag gissade 5 700 innan jag klev in i arenan.

Ändå var det torsdagsomgångens bästa siffra.

I Gävle var det 5 300, i Karlstad 5 100, i Ängelholm 4 400 och Luleå 4 300.

Elitserien kämpar.