Nu sitter jag – samtidigt som jag torkar svetten ur pannan, suckar över solen i ögonen och förbannar att pressläktaren inte byggdes på andra sidan – och tänker på det lag som vann SM-guld 2016. Kommer LFC ha ett lika vasst lag någon gång igen? Kommer Sverige ha ett lika starkt mästarlag inom överskådlig framtid?

Med det laget intakt hade LFC kunnat spela final i Champions league.

Skaka på huvudet, ni.

Men jag tror faktiskt det.

Sedan dess, på bara några år, har förutsättningarna förändrats radikalt. Penningstarka europeiska storklubbar dominerar allt tydligare, plockar de spelare de vill ha och allsvenskan har sjunkit ytterligare i näringskedjan.

Då kunde LFC under ett antal år bygga ett lag med spelare som Jessica Samuelsson, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Claudia Neto, Pernille Harder, Kristine Minde och Stina Blackstenius och ytterligare några som idag spelar sin fotboll på annat håll.

Klart som sjutton att det blev bra då.

Artikelbild

Christer Mård, ordföranden, uttryckte det bra när vi träffades för några månader sedan:

– Vi måste hitta en långsiktig tränarlösning, en struktur och ett lag som vi kan bygga på. Det här ska bli vårt kommande topplag. Komma tillbaka till en utvecklingsmiljö dit unga spelare söker sig.

Det är just det.

LFC:s stora problem är att det inte finns lika mycket att bygga på.

Där finns Kosovare Asllani – tänk om det gick att få till ett långtidsavtal där – och Anna Oscarsson. En frisk Lina Hurtig inte att förglömma. Frida Maanum är en personlig favorit som kan nå långt.

Att Olof Unogård, nye tränaren, skrivit på ett längre kontrakt är en start och jag utgår från att det varit en mer noggrann rekrytering den här gången. Men sedan måste klubben ut och hitta unga och utvecklingsbara spelare som faktiskt kan växa ut till det som bland andra Eriksson, Harder och Blackstenius gjorde då.

Ännu saknas sportchef och klubbdirektör, vilket förstås är illa. Någon ny offensiv spelare har ännu inte presenterats och jag hör hur det kärvar. Det visar också hur marknaden ser ut och hur tufft svenska klubbar har att slåss om godbitarna.

1–1 mot Vittsjö var en besvikelse, men faktum är att LFC inte var värt ett dugg mer. Utan naturliga anfallare blir det sällan bra och det säger sig själv att något måste in när 12 av 22 mål från i våras försvunnit.

Före paus slogs ovanligt mycket långt och var mycket lite av att blå passar till blå och röd passar till röd, men faktum är att det hände mer då än i fortsättningen när det utan fart, pondus och idéer nästan bara gick bakåt eller i sidled.

Och den stora frågan kvarstår: vem sjutton ska göra målen för LFC i höst?