Dagen inför hemmamötet med Piteå satt jag med LFC-tränaren Henrik Jensen och försökte få honom att säga något om betydelsen av den match som väntade. Om att förlust skulle vara det samma som adjö till chansen att ta tredje raka SM-guldet.

Jensen skakade på huvudet och sa:

– Du menar att resultatet skulle kunna definiera hela vår säsong? Nja, det håller jag inte med om.

Artikelbild

Ett drygt dygn senare ser jag LFC tappa 1–0 till 1–2 – och hur differensen upp till serieledaren därmed ökar till elva poäng. Ni förstår själva. Med ny ledning har LFC hittat något att tro på, men det är fortfarande för mycket som svajar och definitivt för långt upp till toppen. Redan första dagen i juni vågar jag slå fast att det inte blivit guldfirande i slutet av oktober. Det må låta brutalt, men det är sanningen.

Samtidigt fortsätter Piteå att vinna med uddamålet – det är sex av sju matcher nu – och med all respekt för en sanslös start är det också ett underbetyg åt övriga tänkta och så kallade topplag. Det är kul att inte allsvenskan är lika förutsägbar som sommarvädret, men så bra är inte serieledaren.

För LFC handlar nu om att släppa tankarna på tabellen och hitta ett fungerande spel. Det vore olyckligt att behöva börja om en gång till under samma säsong. Eller om ni så vill: försök att se till att Henrik Jensen & Co blir kvar även i höst. Det är klart att det inte är okomplicerat att tränaren är sambo med mittbacken, men som kapten har Janni Arnth redan en så stor och given roll att det inte behöver vara något bekymmer när alla vet förutsättningarna.