krönika Mellan Gävle och Borlänge är det inte mer än tio mil. Mellan känsloyttringarna jag upplevde med på dagen (!) sju månaders mellanrum var det lika långt som mellan ”Det sjunde inseglet” och ”Den nakna pistolen”.

Det var en vacker dag i Gävle. Men för alla med sympatier för Linköpings HC blev det en jävla kväll. LHC hade just förlorat den sjätte SM-kvartsfinalen mot Brynäs, drömmarna om guld hade än en gång gått i kras och Niklas Persson stod utanför omklädningsrummet med tom blick.

Lagkaptenen såg verkligen helt knäckt ut.

Artikelbild

Medan Brynäs några dagar senare spelade vidare om SM-medaljerna spelade inte LHC förrän till hösten. Det gör ont när drömmar dör, men Persson & Co hade bara sig själva att skylla. På vägen hem minns jag alla mejl med samma fråga: varför är LHC alltid sämst när det gäller? Men är det verkligen så? Däremot: varför har LHC för sällan varit som bäst när det gällt som mest? Varför har stjärnorna så ofta drabbats av kollektiv formsvacka i slutspelet?

Där finns att fundera över – och hitta svar till i vår.

Sju månader sedan var det en höstdag i Borlänge alldeles omöjlig att tycka om. Blöt, kall och rå. Jag hade tagit med mig halva vintergarderoben, men satt med datorn i knäet på läktaren och försökte med stelfrusna fingrar rapportera om hur Linköpings FC tog den poäng som behövdes för att säkra andra raka SM-guldet.

I ett segerstimmigt och champagnedoftande omklädningsrum satt Marija Banusic, efter att ha gjort samma sak under firandet på planen, i ett hörn med händerna för ansiktet.

Artikelbild

Hon grät.

Kunde inte stå emot när känslan av ”där fick ni, alla som tvivlade” blev för stark.

Den blågula damfotbollens utveckling leds från Östergötland och LFC kan bli kvar på tronen. Sverige är erövrat, men för att nå toppen i Europa krävs miljoner som ännu saknas. Eller?