krönika Solen sken över fotbollsstaden Malmö, några mil söderut mötte ÅFF-bekantingen Magnus Pehrsson jumbon och möjligen sitt öde och själv satt jag på gamla idrottsplatsen och hade samma fråga ringande i huvudet.

Hm, har vi fest eller?

Cupfinaler kan vara alldeles underbara och för bara någon vecka sedan kom över 45 000 åskådare till Wembley för att se förra LFC-profilerna Jonna Andersson och Magdalena Eriksson vinna FA-cupen med Chelsea. Nu var vi 1 157 på Malmö IP och även om de som höll på hemmalaget säkert tyckte att det var rätt kul kändes det mest avslaget.

Artikelbild

Delvis för att Rosengård var så bra att ett fortsatt stukat LFC inte hade en chans, men inte bara det.

Det är inte många år sedan som svenska cupen var misshandlad, hunsad och tilltufsad och ungefär lika het som valborg utan eld. Det har blivit betydligt bättre, det ska sägas, och det är utmärkt att damerna numera kör med samma upplägg som herrarna.

Men.

Visst sjutton hade det gått att göra mer för att få fler att bry sig om söndagskvällens final.

När LFC, på förbundets initiativ, kallar till pressträff görs det på en lördag och i Linköping. Om man nu hade velat ha genomslag i rikstäckande media – hade det då inte varit bättre att samla representanter för båda klubbarna i Malmö och på så sätt försökt att höja temperaturen?

Sen kan man ju säga att LFC tog bussen och inte direkt hade några partytricks med sig för att höja feststämningen. Jag tror inte att tanken var att parkera på det sättet, men dels var Rosengård starkt och dels är LFC helt klart påverkat av den oväntat svaga starten.

För tillfället saknas fart och kraft, men också spel och identitet.

Rosengård hade gjort sin läxa och Jonas Eidevall, tränaren, hade beordrat hög press för att störa och få stopp på LFC:s tänkta speluppbyggnad. Det fick önskad effekt. Gästerna hamnade väl djupt, Kosovare Asllani blev stundtals vänsterback och känslan var att vissa spelare knappt rörde bollen.

Samtidigt gjorde passiviteten att LFC i sin tur för sällan kom upp i press och i stort sett bara fick försvara sig. Om tanken var att spela ett slags modifierat 4-3-3, och det var det, så blev det betydligt mer av 4-5-1 (om vi ska vara snälla) och Natasha Dowie så isolerad på topp att hon nästan måste ha fått torgskräck.

Henrik Jensen, tillfällige tränaren, vill bara spela med en central forward och då har Marija Banusic hamnat i kläm. Jag förstår att han mer än något annat vill ha spelare som springer tills de stupar, men kan samtidigt tycka att det är synd.

LFC behöver hårt jobbande och långt springande fötter, men för att det ska lyfta också Banusics kreativa och fotbollsspelande diton. Annars blir det för lättläst, statiskt och lågt stående. Nu blev det något bättre när anfallaren kom in efter baklängesmålet och bidrog till att det i alla fall blev nästan farligt några gånger.

Sen blev det en extra trist avslutning när Banusic fick rött kort direkt (oavsiktligt, men smällen tog illa) och domaren Tess Olofsson hamnade i centrum för LFC-spelarnas frustration. Det fanns viss anledning till det, men det var absolut inte där som matchen förlorades.