Nästan på dagen fyra månader till nedsläpp i SHL-hockeyn. Fyra månader där det som vanligt föds drömmar om att nu äntligen är det dags. Äntligen.

Ni vet hur snacket brukar gå. Där optimismen spirar finns inga gränser. Nu måste guldet komma. Annars är det kört.

Så är det förstås inte.

Med tanke på hur det såg ut under senaste säsongen när hockeyskeppet svajade värre än en gammal Englandsbåt på Nordsjön på väg från Göteborg till Harwich är väl snarare frågan om Linköpings HC om precis allt faller in är en av de klubbar som kan vinna guld.

Som det ser ut just nu – nej.

Men det är inte så vansinnigt mycket som krävs för att det faktiskt ska svänga från ett "nej" till ett "ja" på den frågan.

För på sitt sätt är det ju en balansgång. Att bygga ett lag som faktiskt har realistisk möjlighet att vara med och konkurrera – eller att bygga ett lag för att göra det bästa möjliga av rådande ekonomisk situation. LHC balanserar någonstans på gränsen mellan de där ytterligheterna.

Och har så gjort rätt länge nu.

Som vanligt så här års är det mest snack om nyförvärv hit och nyförvärv dit. Om Broc Little hit och Mattias Bäckman dit. Med LHC-mått mätt är förstås Little en spetsvärvning. Jag skulle säga att Bäckman och Lukas Bengtsson (det tog sin tid, men nu är det till slut officiellt) hamnar någonstans i nästa kategori. De två sista anfallarna som ska in behöver åtminstone närma sig Little-klass för att det ska kännas tillräckligt spetsigt och när jag hör hur Fredrik Emvall, general managern, i klubbens podd pratar om att det ska vara "riktigt, riktigt bra hockeyspelare" känns det helt klart spännande.

Men jag skulle också vilja säga så här: ska LHC lyfta – och bli det där laget som kan vinna guld – handlar det minst mycket om att de som är kvar måste bli bättre.

Jonas Gustavsson hamnade rätt högt upp i målvaktsligan, men behöver bli stadigare och avgöra fler matcher. Eddie Larsson spelade halvskadad stora delar av våren och nådde inte alls samma höjder som säsongen dessförinnan. Inte Anton Karlsson heller. Andrew Gordon gjorde nästan lika många poäng under första LHC-säsongen som på de två senaste tillsammans. Ingen behöver ens fundera över Sebastian Karlssons betydelse, men i fjol var inte veteranen alls lika vass som tidigare. Nick Sörensen måste inte bara blixtra till utan genomgående visa att han är bra nog för en ny NHL-biljett.

Ni ser.

Ska jag fortsätta?

Äh, ni förstår säkert vart jag vill komma.