I en tid som denna, när otäcka stöveltramp hörs lite varstans runt om i Europa, kan det knappast påpekas för ofta. Mångfald berikar. Vad hade Linköpings HC varit utan sina utländska spelare? Vad hade SHL varit utan sina importer?

Så mycket sämre.

Så mycket tråkigare.

Funderade på det när jag för några veckor sedan satt hemma i tv-soffan och följde den intensiva bevakningen från svenska valet. Tänk så mycket samhället i övrigt kan lära av idrotten. Finns det någonstans där människors lika värde är så tydligt som där? Hur många av LHC:s supportrar bryr sig om det är Mattias Bäckman från Linköping, James Wright från Saskatoon eller Almen Bibic med rötterna i det forna Jugoslavien som slår in 3–2 och avgör mot HV i Saab arena?

Inte många, va?

Det är vad du gör på planen (eller isen i det här fallet) som avgör.

Minns att jag pratade med samhällsintresserade Bibic om just det där under förra säsongen. Familjen kom till Sverige som flyktingar under inbördeskriget som rasade på Balkan i början av 1990-talet. Almen föddes i Örnsköldsvik och efter boende på olika flyktingförläggningar blev Rättvik i Dalarna hans hem.

Han sa:

– Vi har en helt annan bakgrund än nästan alla andra spelare här. Rasism är tyvärr en obotlig sjukdom som finns lite överallt. Det kan komma något glåpord då och då på isen, men det är väldigt sällan.

Tittar du på SHL är det väldigt många affischnamn som har utländskt ursprung och/eller sina rötter på andra ställen i världen. Tittar du på de sex spelare som är tänkta att ingå i LHC:s två toppkedjor är tre spelare från Kanada (Derek Roy, James Wrightoch Andrew Gordon), två från USA (Broc Little och Joe Whitney) och en från Danmark (Nick Sörensen).Nu är den sistnämnde svensk medborgare, det ska sägas, men ni förstår säkert vart jag vill komma.

Det är tur att importerna finns.

Dagen före SHL-premiären fick jag ett mejl som handlade om hur svårt LHC skulle få det den här säsongen. Dagen efter vinsten mot Timrå hörde samma brevskrivare av sig igen och menade att ”nja, det kanske inte blir så illa ändå”.

Lugn, säger jag.

Vi vet faktiskt inte ett dugg än.

Allt är inte svart eller vitt, inte ens i ishockeyns underbara värld, men där optimismen spirar finns inga gränser och 4–1 mot nykomlingen räckte för att Tommy Jonsson ska hyllas, Dan Tangnes ska sågas och för att slå fast att juniorerna blir nyckelspelare i vinter.

Lugn, säger jag.

Igen.

Ledsen om jag nu låter som Mr Bister, för jag tror också att det här laget hamnar högre än vad de flesta tycks tro, men frågan är vad som har visats. Egentligen. Det fanns saker som lovade mer, absolut var det så, men jag vill allt se fler vassa insatser mot vassare motstånd innan jag drar de slutsatser som en del uppenbarligen drog direkt.

Försäsonger och premiärmatcher behöver inte säga någonting om hur en säsong ska sluta. Det är ärligt talat rätt sällan som de gör det. HV 71, av vissa utsett till utmanare till SM-guldet, blir ett betydligt bättre test på var detta LHC står just nu.

Har du befunnit dig i närheten av laget under sommaren får du en positiv känsla och en direktplats till slutspel känns som ett realistiskt mål.

Låt oss börja där.