SE OCKSÅ: LIVE-TV: Vi direktsänder LFC:s kvartsfinalretur

Häromdagen tittade jag in på Linköpings FC:s hemsida för att se vad som gick att läsa om förra veckans match mot Manchester City i Champions league. Efter visst letande hittade jag ett kort matchreferat med efterföljande statistik. Men första rubriken du möttes av när du scrollade ned bland nyheterna på sajten var fortfarande ”LFC på plats i Manchester”.

Hm.

Artikelbild

| Nyförvärv. Elin Landström trivs med flytten till Linköping. ”Det tar alltid lite tid att komma in i allt, men jag är väldigt nöjd med mitt val. Jag kände till de flesta i laget. De som jag inte spelat med har jag sparkat ned. Haha.”

Känns sådär.

I en värld där hemsidor och sociala medier är så viktigt är det självklart att det inte räcker. Har tidigare skrivit om ojämlika förutsättningar och om LFC:s mer eller mindre hopplösa uppgift att i längden konkurrera när den europeiska damfotbollen numera ser ut som den gör. Jag ska inte fastna där igen.

Men.

Visst går det att själva göra ännu mer för att synas, för att få uppmärksamhet och ta plats i mediebruset?

Jag tror det.

Från förbundet? Definitivt. Från LFC och övriga klubbar? Det också.

Ta bara Kosovare Asllani och Marija Banusic – och de är bara två av flera starka spelare och personligheter som gör tydliga ställningstaganden och vågar stå för sina åsikter. Profilera dem hårdare, ta för er mer och bli kaxigare. Ni behöver det. Svensk damfotboll behöver det. Hur mycket marknadsfördes, utöver det som stod i tidningarna, förra sommaren att flera utflyttade stjärnor nu var tillbaka på svensk mark? Jag märkte i alla fall inte märkt särskilt mycket av det.

Jag vet att det finns förklaringar och att det mer än något annat handlar om ekonomiskt framtvingade neddragningar och slimmade organisationer. Det går inte att hinna med allt. Men det borde trots allt gå att göra mer för att faktiskt försöka förändra den verklighet som ingen vill ha.