Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas. När vi ser byggkranar över stan vet vi att det händer grejer. I och för sig sägs nu byggföretagen vara överhopade med jobb och väldigt upptagna, om det kan betyda något positivt. Eller om det bara handlar om att staden är inne i en flaskhals innan man kommer över till den andra sidan.

Det känns i alla fall som att hela Motala, och i synnerhet idrotten, går i väntans tider just nu. Simfolket, de badsugna och de som värnar turismen hoppas att Lalandia ska bli av så fort som möjligt, racketlirarna längtar efter padelanläggningarna som dröjer, och isfolket väntar i första hand på att Motala isstadions kylanläggning ska lagas och i andra hand på att en bandyhall byggs.

Det pessimistiske kan bli nedstämd av att det inte händer någonting och ännu mer deppig över att det kan stunda tuffa förlossningar innan bäbisarna är ute.

Själv känner jag absolut en oro, att satsningar i Motala ska gå i stå och att den vackra staden med den långa strandlinjen och det myckna vattnet ska gå in i dvala och i någon sorts sovstadsroll till Linköping, Örebro, Norrköping och Jönköping, den storlek på städer där allting tycks hända.

Det är lite oro för att Motala kan gå samma väg till mötes som Mjölby har gjort, att det är en lugn och trygg plats med lägre huspriser, men att man ständigt måste åka utanför 50-skyltarna för att få något drag i tillvaron.

En kommun av Motalas storlek, på 42 000 invånare, 50 000 om vi räknar in grannen Vadstena, är ändå en bygd man förväntar sig mycket mer av än att bara gå och vanka, ta ett bad, titta på solnedgången och läsa en bok i. Man vill ju att det ska vara verkstad, här och nu på plats i staden. Det är det som bygger hopp om framtiden och det som skapar tillväxt, inbillar jag mig, även om många ändå måste pendla till olika saker.

Därför hoppas jag att Motala kan klara av förlossningar till sånt som Lalandia, bandyhall och padelhallar. Och varför inte nya sporthallar och konstgräsplaner. Kommunen har föreningslivet, eldsjälarna, ungdomarna och talangerna. Men det behövs anläggningar också.

När det gäller sportsliga satsningar tycker jag också att det just nu är väntan på att saker ska komma i gång i Motala. Förlossningar som ska ge lag på högre nivå i innebandy och fotboll. Plus i speedway där det inte borde bli mer än en säsong i allsvenskan. Publiken har ställt upp bra på bakgården i år, men jag tror att den kräver elitserienivå igen ganska snart. Där har inte Piraterna råd att hamna i någon tillbakalutad långbänk.

Både i fotboll och innebandy upplever jag just nu glöd i ögonen hos de som försöker skapa något bättre.

På fotbollssidan är det Maif som hoppet numera står till både på herr- och damsidan. Jag gillar amerikanerna som kommer, det ger bra konkurrens till de lokala spelarna som inte kan förvänta sig att kvoteras in för att de kommer härifrån. Maif ska ha en förankring i bygden, men det ska vara balans mellan eget och invärvat och alla måste förstås hålla nivån som krävs för minst ettan där kravet finns på Maifs nivå.

I Solfjäderstaden är det ingen som tycker att det är roligt att både herrlag och damlag harvar i östgötaserien. Det märks på båda sportcheferna Evensen och Winskog som fiskar intensivt efter förstärkningar, bland annat i Linköping. Jag önskar lycka till med fiskelyckan. Innebandyn är ett område där Motala har potentialen att ta sig uppåt, med en arena av SSL-klass redan på plats.