Tunga namn har lämnat efter andra raka guldfirandet och en och annan undrar hur det kommer att gå för Linköpings FC under 2018.

Var lugna.

Det kommer att gå bra.

Tittar du bara på insatsen och på det lag (utan nyckelspelaren Kosovare Asllani och med ytterligare några skador på det) som på onsdagen slog Eskilstuna går förstås inte att dra några långtgående slutsatser. Men sett i ett större perspektiv är det ingen som ens behöver tvivla på att LFC är tillräckligt starkt för plats en i toppstriden även 2018.

Rosengård blir favorit på papperet, men så var det för ett år sedan också om jag inte minns fel.

Tittar du i sin tur på vad som hänt med spelare in och ut är det inget att hymla om att LFC trots allt ligger på minus. Hilda Carlén ger klart plus på målvaktssidan, men det går inte att kräva att Elin Landström och Filippa Angeldahl helt ska fylla luckorna efter Jonna Andersson och Claudia Neto och vassaste djupledshotet Kristine Minde, ofta bäst när det gäller som mest, har inte ersatts alls. Med tanke på att truppen tunnats ut och blivit mer skadekänslig kommer också hennes allroundkunnighet att saknas.

Utan ovannämnda Neto som sällsynt spelskicklig motor är det nödvändigt att delvis förändra sättet att spela. Marcus Walfridson, nye tränaren, har tidigare valt att satsa på en 4–2–3–1-liknande formation med mittfältstrion Asllani, Angeldahl och Frida Maanum som nav och ett mer kompakt lag med kortare spelavstånd. Nu testades 3–4–3 och åtminstone stundtals såg det också helt okej ut. Det finns att jobba med, men det hade i och för sig varit konstigt annars.

Oavsett vilket blir en större taktisk flexibilitet viktigt att ta med sig ut i Europa.