LVC lägger ner – det gör mig sorgsen

Volleybollen i Linköping har kämpat i motvind i alla år. Det gör mig sorgsen att herrlaget nu tvingas lägga ned, skriver Claes Nilsson.

Trots att herrlaget varit i Sverigetoppen i många år har få varit intresserade.

Trots att herrlaget varit i Sverigetoppen i många år har få varit intresserade.

Foto: Peter Jigerstrom

Volleyboll2020-06-02 21:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Sporthallen en tisdag i början på juni. Linköping VC:s starke man, ordföranden Bosse Kindgren, har inte hört av sig på hela våren trots många samtal och sms. Nu vill han plötsligt träffas och berätta något eftersom "du har kämpat och är värd en nyhet". På vägen ner till stan funderar jag på vem LVC kan ha värvat. Eller är det något så intetsägande som ett nytt kontrakt med någon från förra säsongens trupp? 

Istället blir det något helt annat.

Efter många år i det här yrket är det inte mycket som förvånar längre, men att Linköpings VC lägger ner sin elitsatsning på herrsidan tog mig på sängen. Det är inte bara ett av Linköpings bästa lag genom tiderna som försvinner, volleyboll-Sverige skakas om i grunden när en så mäktig klubb plötsligt utraderas från kartan.

Även om volleyboll globalt sett är en mycket stor sport för den en anonym tillvaro i Sverige. Den trivs bäst i svenska småstäder som Värnamo och Vingåker där övriga elitlag är få – om ens några. I Linköping har LVC haft förtvivlat svårt att locka publik till arenorna trots att herrarna varit ett topplag i många år och damerna börjat ta för sig allt mer. Mer än en gång har jag själv räknat åskådarna under en setpaus eller en timeout. 22...19...39. Fler är det inte under serielunken.

För oss som bevittnat en jämn femsetsmatch är det fullständigt obegripligt att inte fler fattat tycke för idrotten, och jag förstår den frustration och uppgivenhet som Bosse Kindgren och alla runt LVC gett uttryck för genom åren. Trots hårt jobb med de få ideella krafter som finns runt föreningen har publik och sponsorer valt andra evenemang och idrotter – och när coronapandemin slog till med full kraft under våren blev det dödsstöten för ett lag som tog SM-guld så sent som ifjol. Jag kan inte hjälpa att känna mig lite sorgsen över beskedet – och jag känner med Bosse Kindgren, en av Linköpingidrottens största eldsjälar som lever med sin idrott.

Samtidigt applåderar jag satsningen som nu görs på damlaget. Efter att ha stått i skuggan av herrarna under många år har Frida Kindbom och de övriga sakta men säkert tagit kliv närmare toppen med ett lag som många spelare runt om i Sverige vill representera. Det är värt att belöna, samtidigt som det ekonomiskt sett inte är en lika stor risk med ett damlag. Kanske kan vi få en ny storhetsperiod med volleyboll i Linköping? Jag skulle älska det.