Att döma av de brev som har kommit under veckan är Språkspaltens läsare inte så speciellt förtjusta i ?hen?. Några tar fasta på ordet i sig: Sievert Sjöberg skriver att han varken gillar dess smak eller dess lukt. Sebastian tycker att vokalen e gör att hen är för likt ?henne? och därmed inte fungerar på det könsneutrala sätt som var tanken. Det låter som slang för ?henne?, menar han.

Flera anser att debatten utgår från ett konstruerat behov. Hen behövs helt enkelt inte. ?Varför krångla till det??, som Anna-Lisa Carlsson skriver. Lina Persson påpekar att det oftast finns fullgoda alternativ om man inte vill använda könsutpekande ord. Man kan till exempel säga ?barnen? om en grupp, i stället för ?tjejerna?.

Claes Thulin tror inte att ordet hen är ett lämpligt vapen i kampen för jämställdhet. Att lära killar att bejaka sina kvinnliga egenskaper och tjejer sina manliga är bra, skriver han. Och fortsätter: ?Men att låtsas att vi är ett henkön som inte finns är väl att göra identitetssökande människor ännu vilsnare??

Andra är inne på samma tankebanor och menar att det är särskilt olämpligt att införa ett så radikalt nytt språkbruk just i sammanhang med barn. Vad vi bör förmedla till barnen är att alla är lika mycket värda oavsett pronomen, skriver Lina Persson. Hon menar också att för små barn är frågan om kön ändå irrelevant.

Hasse Lundell är också skeptisk. Han jämför med finskan, där det motsvarande ordet hän används i stället för han och hon. Men är finska flickor därmed mer jämlika, frågar han retoriskt.

Nils Alkner, slutligen, bidrar med en vers:29En av tidens klara evidenser

är att mellan könen ut det suddas gränser

Åt hen vi ger oss hän

och tjurar eller kon blir fän

men kromosomellt finns ännu differenser