Vad hon tänker på är när själv används i stället för ensam. Ragnhild Persson har noterat samma sak, och fann ett belysande exempel i en TT-artikel i Corren häromdagen. Det handlade om drunkningsolyckor och en person säger: "Det absolut viktigaste är sällskap, att man inte badar själv." Här hade ensam passat bättre. En minnesramsa för de här orden lyder: "ensam - utan sällskap; själv - utan hjälp." Uttalandet här syftar ju på att man bör ha sällskap när man badar.

Andra exempel man kan stöta på är sådant som "äta själv" eller "bo själv".

Att själv ersätter ensam enligt det här mönstret är inget nytt; särskilt i talspråket i Mälarlandskapen har det en lång tradition. Men det har fått en större spridning. Framför allt verkar det som om yngre personer tenderar att ersätta ensam med själv.

Den mest sannolika förklaringen är att ensam kan bära på en negativ klang; man associerar kanske till övergivenhet och en ensamhet man inte valt. Själv skulle då å andra sidan lägga tyngdpunkten på ett aktivt val, på självständigheten.

Orden ligger nära varandra i betydelse och det finns fall då det inte är uppenbart vilket ord man bör välja. Men det hindrar inte att det finns ett värde i att försöka upprätthålla skillnaden mellan själv och ensam.