Correns Åsa Christoffersson och Jeppe Gustafsson är på plats i det nyfödda landet Kosovos huvudstad Pristina. Här kan du följa deras resa.
Dag 5
Hej då Kosovo. I dag åker vi hem, men vi kommer säkert tillbaka. Det är bara att erkänna, vi bar nog på en del mörka bilder av hotande brottslighet och misstänksam slutenhet. Vad såg vi? Ja, inte det i alla fall.
Vi bär med oss många andra bilder hem.
Först och främst av vänliga, öppna, glada människor som mer än gärna pratar med främlingar.
Av kosovoalbanernas bubblande självständighetsglädje och framtidstro. Kriminaliteten? Det ordnar sig nu när vi är självständiga. . . Arbetslösheten? Det ordnar sig nu när de utländska investerarna vå-gar satsa här.
Men också av den dystra hopplösheten i byn med både serbiska och albanska invånare. Jobb, sa de allihop, vi behöver jobb.
Och så fattigdomen, soporna som ligger längs vägar och vattendrag, elen som aldrig räcker, värmen som kanske funkar. Kolkraftverket som spyr ut föroreningar. Vattenbristen.
Och såren från både det serbiska förtrycket och det grymma kriget som följde. Hatet som föds i blod, men som måste tona ut nu.
Men om vi får välja en enda bild, då blir det hoppet.
Tack Rrezarta Krasniqi, 17-åringen från Linköping som åkte med oss - och lät oss träffa mormor!
Dag 4
Linköpingstjejen Rrezarta Krasniqi tog oss med på en utekväll i det unga Pristina i går.
Vi tar det direkt: Kosovo lider av kriminalitet och människohandel. Syns det?
Nej.
Det enda vi är rädda för, är att snubbla på de håliga trottoarerna.
Vi pratar med många glada ungdomar, men ser ingen som är full.
- Nej, säger Rrezarta, raki (kosovansk grappa) är det mest farbröder som dricker. De unga kanske tar en öl, eller två, inte mer.
Rrezarta skulle aldrig gå ut så här ensam. Och på gatorna är det mest killar som drar omkring.
- Det var väldigt strikt förut, nu kan en tjej och en kille gå ut tillsammans och visa att de är ihop. Det är tjejer ute, men de är på klubbarna, sen åker de hem. Killar får vara ute ur länge de vill.
Plötsligt går elen i hela stan och allt blir svart.
Genast börjar hundratals elaggregat väsnas. Varje bar och hotell har sitt eget.
Rrezarta tar med oss på några klubbar, på Tunel är det stendött. Kvällen innan var det proppat, säger hon. I kväll är det Cube club som gäller.
Rökigt, nyktert, albansk hitlistpop får alla på fötter.
Fotnot. Pristina är en Europas minsta huvudstäder med 200 000 invånare. Befolkningen är ung, över hälften är under 26 år.
Dag 3
Byn Prekaz ligger fem mil nordväst om Pristina, inte långt från den oroliga, delade staden Mitrovica. Här rasade hårda strider i Kosovokriget 1998-1999.
Adem Jashari dödades av serbiska armén i mars 1998. Hela klanen med 18 personer fanns i famil-jens tre hus i byn när serbiska armén anföll med stridsvagn och flera tusen man.
Familjen hade inte en chans.
Nu bygger kosovoalbanerna en minnespark runt gravarna och de sönderskjutna, utbrända husen. Al-baner från alla länder vallfärdar hit för att minnas sin frihetshjälte.
Vi vandrar längs gravarna. Vuxna och barn, kvinnor och gamla, alla med samma dödsdatum.
Kulhålen i familjens hus berättar skriande tyst sin historia.
Lika berörda som vi blir, lika fundersamma blir vi inför bildspråket i affischer och minnestavlor.
Där poserar Adem Jashari och hans bröder i gerillauniform, med patronbältena korsade över bröstet och automatvapnet i händerna.
Rifat Bejta var lärare i 22 år innan han gick in i UCK-gerillan. Nu guidar han på platsen.
Dag 3
I går var vi där allihop.
Den varma, skämtsamma stämningen blandat med några blanka ögon sitter kvar i oss.
Mormor Hava Mujku är 64 år, bandet mellan henne och hennes svenska barnbarn Rrezarta är så starkt att vi nästan såg det.
Mormor sa:
- De flyttade 20 dagar innan Rrezarta fyllde 2 år, jag glömmer aldrig den dagen.
Rrezarta sken, la handen på mormors, satt nära. Sa:
- Jag är äldsta tjejbarnbarnet, vi sover tillsammans när jag är här. Och hon berättar alltid, minns du, när du var 9 år och lindade ihop ditt långa hår med mitt på huvudkudden.
Rrezarta slits mellan två världar, Linköping med mamma, pappa, syskon, kompisar, skolan, allt var-dagsliv. Och Kosovo med sommarlov och en stor, varm, älskande släkt.
- Det är en sak med min underbara familj, en annan är verkligheten med hål i gatan och trasiga sko-lor.
Dag 2
Det är iskallt på hotellet, men vid två av borden i Grand hotells ishallsstora matsal står gasolvärmare.
Mobilerna fungerar inte.
I den rökiga lobbyn hänger journalister från överallt.
Men den v'nlioge portieren som jobbat några år i Tyskland ger oss extra filtar.
Alla här bara myser av lycka och framtidstro.
Ingen nämner motsättningarna med den serbiska minoriteten eller kommande problem med Belgrad.
I dag ska vi besöka en serbisk by.
Vi väntar oss, självklart, ett helt annat stämningsläge.
Vår guide Rrezarta Krasniqi från Linköping hoppas att någon ska vilja prata med oss. Vi får se.
Dag 1
Med oss som guide och tolk är Rrezarta Krasiqi, 17-åring från Linköping, mest svensk, en del koso-voalbansk.
Det börjar på planet. Solen strålar över bergen runt Pristina airport, Rrezata tittar ut, nästan skakar.
- Åååhhh, det känns. . . jätteroligt. Pirrigt.
Passpoliserna bara skiner mot oss, välkomna till en nyfödd nation, säger deras halvtaffligt upptejpa-de papper på passburen.
I Pristina ser vi inlinesåkare, tiggare, popprinsessor och rökande killar i skinnjackor, flaggor från balkonger och tak, röda med den albanska örnen, ungdomar som plåtar jättebokstäverna "New born" utanför största gallerian i city.
Alla ler. Ingen är serb här.
Hotellet är överfullt, journalister filmar i foajén medan teven visar demonstrationen i Belgrad.
På gården utanför våra rum syns rader av vita FN-bilar och ett gäng fjortisar som sparkar boll. Tio killar och en tjej.
I morgon ska vi träffa Rrezartas mormor och kusiner.
Adem Jashari dödades av serbiska armén i mars 1998. Hela klanen med 18 personer fanns i famil-jens tre hus i byn när serbiska armén anföll med stridsvagn och flera tusen man.
Familjen hade inte en chans.
Nu bygger kosovoalbanerna en minnespark runt gravarna och de sönderskjutna, utbrända husen. Al-baner från alla länder vallfärdar hit för att minnas sin frihetshjälte.
Vi vandrar längs gravarna. Vuxna och barn, kvinnor och gamla, alla med samma dödsdatum.
Kulhålen i familjens hus berättar skriande tyst sin historia.
Lika berörda som vi blir, lika fundersamma blir vi inför bildspråket i affischer och minnestavlor.
Där poserar Adem Jashari och hans bröder i gerillauniform, med patronbältena korsade över bröstet och automatvapnet i händerna.
Rifat Bejta var lärare i 22 år innan han gick in i UCK-gerillan. Nu guidar han på platsen.