Bör fantasier förbjudas? Är det rätt att kriminalisera fiktion?

Nej, skulle nog de flesta öppet sinnade människor säga. Men svensk lag har ett viktigt undantag, och det gäller barnpornografiska skildringar i bild.

Sedan 1999 är det förbjudet att framställa, inneha och sprida barnpornografiska bilder. Lagen tillkom efter en intensiv debatt då ett antal vidriga barnporrhärvor rullades upp.

Foton av barn som utsätts för sexuella övergrepp är inte bara bevismaterial för brott som begåtts, när de skickas runt i pedofilnätverk innebär de en pågående kränkning och förnedring. Därför förbjöds innehav och spridning av sådana bilder.

Men det märkliga var att det inte bara var foton som kriminaliserades. Lagstiftaren valde den vaga formuleringen "den som skildrar barn i pornografisk bild". Detta har fått den absurda följden att även teckningar och konstverk omfattas av lagen.

Hittills har rättsväsendet lyckligtvis avstått från att med stöd i lagen nagelfara Nationalmuseums ansenliga samling av nakna sexualiserade amoriner och putti, men en av Sveriges främsta serieexperter, serieöversättaren Simon Lundström, har råkat mycket illa ut. Han har i sin dator haft ett stort antal japanska mangateckningar, vissa av dem har visat barn tillsammans med vuxna i sexuella situationer. Osmakligt? Javisst, det kan man tycka. Men kriminellt?

Lundström har fällts för innehav av barnporr i två instanser. I går, fredag, inledde HD sin prövning av det så kallade mangafallet. Det finns risk för att HD fastslår att lagtexten tolkats korrekt. Men då finns det skäl att ta upp en diskussion om det verkligen är rimligt att en lag utformas på så sätt att seriefigurer behandlas som om de vore brottsoffer. Vem skulle i så fall vara förövaren? En annan seriefigur?

Lagen som förbjuder framställning, spridning och innehav av barnporr tillkom för att skydda barn som utsatts för grova brott från fortsatt exploatering. Barnen skulle inte behöva känna ångest över att bilder på de övergrepp de utsatts för cirkulerade helt fritt i perversa nätverk.

Men den utformning som lagen fått har medfört absurda konsekvenser. Därtill är det inkonsekvent att just avbildning är det som stått i fokus. För barnpornografiska skildringar i text, som i till exempel Vladimir Nabokovs klassiker Lolita, finns däremot inget förbud. Men om någon skulle få för sig att ge ut en bildsatt utgåva av Lolita kan det bli problematiskt. Och hur ska man se på de filmatiseringar som gjorts? Ska de betraktas som kriminella?

Det krävs en ordentlig översyn av barnporrlagen. Att nuvarande lag gör en mangaöversättare till brottsling drar tyvärr bara löje över en fråga som i sin grund är djupt allvarlig.

CHARLOTTA FRIBORG

Chefredaktör och ansvarig utgivare