Jag avskyr "friskolor" och skolpeng, men de interiörer som morfadern målade upp fick mig att undra om han inte överdrev. Det gjorde han inte. Ett år senare drämde Skolinspektionen till med hård kritik av den fria gymnasieskolan.

I går berättade Dagens Eko i P1 om tillståndet för de gymnasieskolor som kallas fria. Många så kallade riskkapitalister har håvat in grova pengar sedan skolan blev en vara på en marknad. Att det ideologiska experimentet med "friskolor" kostar staten stora pengar, på samma gång som undervisningens kvalitet försämras och skolan åter reflekterar och fördjupar klassamhället, talas tyst om. Bengt Ohlsson (FP), skolpolitiker i Linköping, talade klarspråk i Corren 2003: "Vi kan inte blunda för att kostnaderna ökar, men det är något vi måste leva med".

Friskoleeländet är inte frukten av elevers och föräldrars önskemål. Friskoleeländet tvingades på oss uppifrån, av politiker, skolentreprenörer med flera, men alla skattebetalare tvingas finansiera spektaklet.

Svenska elever hamnade högt i internationella mätningar. Först en bit in på 2000-talet började de halka efter. När man i dag lyssnar på Jan Björklund eller läser borgerliga ledarsidor får man uppfattningen att svenska avgångselever var analfabeter så länge S huserade i Rosenbad.

Skolan efter friskoleeleändet: De duktiga eleverna har inte blivit fler och duktigare, men de svaga har blivit fler och svagare. Socialdemokraterna vet inte på vilken fot de ska stå. De vet att den sammanhållna enhetsskolan är överlägset bäst, ur alla synvinklar, men att skrota den marknadsliberala kombinationen "friskola"/skolpeng är att utmana starka politiska och ekonomiska krafter. Alltså eskalerar eländet. Föräldrar och elever i mindre, friskolefria kommuner kan skatta sig lyckliga.