LEDARE I morgon, den 19 oktober, är det tio år sedan dubbelmordet på Åsgatan ägde rum. En liten skolpojke och en vuxen kvinna som försökte skydda honom knivhöggs till döds.

DNA-spår finns liksom fingeravtryck och mordvapen, men fortfarande har ingen gärningsman kunnat bindas till brottet.

Dubbelmordsutredningen är en av de mest omfattande inom svensk polishistoria. Endast Palmeutredningen är större. Nära 10 000 förhör har hållits under de tio åren. Över 11 000 tips har bearbetats. Riksmordkommissionen har varit inkopplad, så även cold case-gruppen. FBI har varit givit sitt bistånd.

Många unga män med koppling till Linköping har topsats och deras DNA har korskörts mot gärningsmannens. Leif GW Persson har utlovat en miljonbelöning till den som avslöjar gärningsmannens identitet.

Då och då genom åren har uttalanden hörts från polisen om att man nu tar krafttag, att det finns obearbetade spår som ska kollas upp, att det finns uppslag att jobba på. Hoppet har tänts om en lösning, men sett i efterskott påminner utspelen skrämmande mycket om de ljus som Palmeutredarna tyckte sig se i tunneln. Alla ansträngningar har hittills varit resultatlösa.

Att en gärningsman ställs inför rätta gör inte att de som ryckts bort kommer tillbaka. Man talar ibland om en fällande dom som ett slags upprättelse för den som drabbats av brott. Men mord kan aldrig gottgöras. För den som berövats en älskad person kan man inte tala om upprättelse. De anhörigas smärta efter förlusten är omätlig. Men en dom kan bli första steget mot ett avslut för de närmast drabbade.

Dubbelmördarens kniv lämnade också efter sig ett blödande sår för Linköping, ett sår som aldrig fått läka. Två människor mördas, till synes slumpmässigt och meningslöst, mitt på dagen i en mellanstor stad som dittills upplevts som trygg – det går inte att förstå. Och nio år senare inträffar därtill ett på många sätt likartat dubbelmord, även denna gång på en pojke och vuxen kvinna som försöker stoppa angriparen. Men här kunde mördaren gripas kort tid efter attackerna. Han har fått den enda rimliga domen: livstids fängelse.

När en gärningsman kan gå fri efter ett så bestialiskt dåd rubbas grundtilliten människor emellan.

Den mördade pojkens pappa berättade i Sveriges Radio på fredagen att saknaden inte minskar, den blir allt större och allt tyngre att bära. Sorgen blandas med känslan av svek över att svensk polis inte har kunnat skipa rättvisa. Pappan vädjade om att vi inte ska glömma Mohammed. Det gör vi aldrig. Vi glömmer heller aldrig Anna-Lena som försökte skydda honom.