Jag är positiv, jag älskar Sverige, jag känner för utsatta människor och jag tycker till och med att alla människor är lika mycket värda. Ja, jag är ett äkta pk-svin.

Det slog mig på Corren Mera-dagen för en vecka sedan. Jag stod i Correns tält på Stora torget i Linköping och mötte läsare när ett äldre par plötsligt kom fram till mig tillsammans med ett annat par, som jag senare förstod var på besök i stan hos det första paret.

Mannen tog tag i min arm och sa till det gästande paret:

– Det här är vår nya chefredaktör, ser ni! Christer Kustvik! En man med hjärtat på rätt ställe!

Så otroligt snällt sagt. Jag blev varm och generad på samma gång men hoppas att jag ändå framförde mitt tack någorlunda vettigt.

Paren gick snart vidare, efter ytterligare några vänliga ord, och kvar stod jag med all värme i hjärtat.

För visst ska man bli glad om en okänd man kommer fram och säger att man har hjärtat på rätt ställe? Det är väl bara bra? Eller?

Vintern 2015 är det inte givet. När paren hade gått slogs jag av tanken hur hånade många blir som visar hjärta och empati. De som gör det, som till exempel skriver att vi som har det bra ska hjälpa utsatta människor, får nästan alltid domedagsmänniskorna efter dig.

Ni vet de som säger att Sverige är på väg att kollapsa, att vårt land är på väg att tas över av mörka krafter, och som i internet fått ett verktyg som gör att de hörs mer än någonsin.

De har alltid funnits, alltid malt på samma sätt om jämmer och elände och alltings förfärliga tillstånd.

Som Krösa-Maja i Astrid Lindgrens böcker.

Som Kent Ekeroth (SD) i Sverige i dag.

Oro är deras drivkraft – de oroliga deras publik.

Ju fler människor som är rädda, desto bättre mår dessa Krösa-Major.

Är det något de hatar så är det att stanna upp och ta en saklig diskussion. Hellre snabbt till nästa gård, eller snabbt till nästa inlägg på något forum.

Domedagsmänniskorna hatar oss som vill diskutera, som ser ljusare på världen och de möjligheter den bjuder, och anklagar oss ofta för att vara för politiskt korrekta. Eller pk-svin som de skriker. Eller pk-idiot, eller pk-maffia. Kärt barn har många namn.

Så när en man kommer och sprider sin vänlighet mot mig, och säger att jag har hjärtat på rätt ställe, så tänker jag tyvärr ”ja, är man ett pk-svin så är man”.

Sorgligt men sant.

Jag är precis den sort som domedagsmänniskorna hatar.

Jag lever livet utan att hata, jag tycker alla människor är lika mycket värda (den mest provocerande pk-inställningen av alla), jag tycker Sverige är ett av världens bästa länder (vi är åtta i medellivslängdligan, bor bara 20 invånare per kvadratkilometer och ligger åtta i välståndsligan) och jag tycker därför Sverige har råd att hjälpa utsatta människor, både inom landet och ute i världen, på en nivå som motsvarar vår plats i välståndsligan.

Så pk är jag.

Hur pk är du? Låt oss göra ett litet test, välj A- eller B-alternativ på följande fyra påståenden så får du veta:

1) Lev livet med kärlek, inte hat.

A) Så rätt! Så vill jag leva!

B) Får jag inte hata? Glöm det! Jag vill hata! Hat är viktigt för mig!

2) Alla människor är lika mycket värda oavsett ursprung, kön och sexuell läggning.

A) Självklart.

B) Nej, det är de inte.

3) Sverige är ett av världens bästa länder.

A) Ja, Sverige är fantastiskt.

B) Nej, allt blir bara sämre för varje dag i det här landet. Snart står vi där utan någonting kvar, inga hus, inga jobb, ingenting, allt kommer bara vara förstört.

4) Sverige kan hjälpa utsatta människor.

A) Ja, det är viktigt att vi som har det bra hjälper de som har det dåligt.

B) Vi ska först och främst se till så vi svenskar har det ännu bättre innan vi hjälper andra människor.

Slutsats: Fick du som jag ihop fyra A är risken stor att du också är ett pk-svin.

Men jag tänker att det aldrig kan vara fel, det får aldrig vara fel, att ha hjärtat på rätt ställe, att känna livsglädje och vilja hjälpa utsatta människor.

Så hädanefter kommer jag aldrig känna annat än värme och glädje när en människa säger till mig att jag har hjärtat på rätt ställe.

Tack igen du som sa det – jag är ett stolt pk-svin.