Den DC3 som sköts ner 1952 och som för en del år sedan bärgades har nu iordningställts och utgör huvudobjektet i den nya delen tillsammans med en utställning om Sverige och det kalla kriget.

Den lilla grupp som fortfarande finns kvar och som agerade under de dramatiska dagarna när DC3:an och senare även en Catalina sköts ner har i början av året vittnat inför representanter för Flygvapenmuseum. Vi har försökt bredda kunnandet om nedskjutningarna och om hur vi i Sverige upplevde det kalla kriget.

Jag har berättat om hur jag som ung löjtnant på Barkarby utanför Stockholm tillsammans med min rotetvåa, den just färdigutbildade fältflygaren Rolf Gustafsson den 16 juni 1952 skickades ut till andra sidan Östersjön för att eskortera spaningsplan och hur vi fann nedslagsplatsen för det på morgonen nedskjutna Catalinaplanet. Jag har berättat om hur vi fick order av generalen Nordenskiöld att inte tveka att använda våra kanoner om vi fick kontakt med sovjetiska flygplan. Den enda gången i vår efterkrigshistoria då ett svenskt militärt förband haft order att använda vapenmakt mot främmande stridskrafter. Hur Nordenskiöld själv tog ett obeväpnat Vampireplan och flög ut till andra sidan Östersjön trots att Tage Erlander gärna ville träffa honom.

Jag tycker jag har breddat kunnandet om läget i Sverige under det kalla kriget och rätat ut en hel del frågetecken. Vi som var med då har dock fortfarande flera frågor som aldrig blivit besvarade. Man har medvetet försökt dölja flera fakta. Hur kunde man t ex skicka ut två unga piloter mitt in i området för en Sovjetisk flottmanöver? Det var ju intresset för den här flottmanövern som gjorde att de svenska flygplanen blev nedskjutna. Spaningsfartygen ur flottan var briefade men vi fick aldrig någon information. Varför har man i så många år hemlighållit Catalinans verkliga nedslagsplats? Det var först när sökteamet fann Catalinans nedslagsplats långt öster om den officiellt uppgivna, som vi fick bekräftelse på att våra uppgifter var de korrekta.

Som tack för våra insatser fick vi besked att vi skulle bli inbjudna till öppnandet av Flygvapenmuseet. Vår besvikelse och ledsnad är nu stor när ledningen för museet inte ansåg att vi platsade bland de många inbjudna. Det skulle för oss ha varit ett tillfälle att sätta punkt för de dramatiska minnen vi burit på under snart 60 år. Rolf Gustafsson t ex ingick i de officiella utredningarna om nedskjutningarna. Han är den ende ur Flygvapnet som har träffat och intervjuat den sovjetiske pilot som sköt ner DC3:an.

Det är ju känt att museichefen möttes med misstro från flyghistoriker när han tillträdde. Han har ju varken flyghistorisk bakgrund eller flygvapenbakgrund. Han kom närmast från Arbetets Museum. I de här fallen har uppenbarligen hans flyghistoriska känsla fallerat.

Jan-Henrik Torselius,

fd överste av 1.gr i Flygvapnet