Svensk sjukvård har länge tillhört den bästa i världen sett till tillgänglighet och behandlingsresultat vilket givetvis är bra, men sett till vårt skattetryck borde den möjligen vara ännu bättre. I europeiska jämförelser har vi dessvärre sjunkit från en 6:e plats till en 11:e plats (Euro Health Consumer Index 2013) med samtliga nordiska grannar framför oss.

Detta torde mana till eftertanke.

I den dagliga verksamheten på en mindre vårdcentral i länet förundras jag dagligen över hur långt borta beslutsfattarna (beställarna/politikerna) sitter och i vilken verklighet de lever. Man skall kanske inte kräva för mycket sett till utbildningsnivå och erfarenhet från klinisk vardag, men det är dessvärre från dessa personer som våra ekonomiska resurser fördelas.

I stora drag får vårdcentraler en säck pengar vid årets början som baseras på ett icke transparent system (ACG) där patientens diagnoser ger olika mycket pengar, därefter sätts det upp en rad krav för vårdcentralen (mål) som kan vara tillgänglighet, antal recept utfärdade på fysisk aktivitet etc. Når man ej upp till dessa mål dras det av pengar från vårdcentralens budget i ökande grad.

Till detta kan det ske revideringar av den budget som godkänts och man måste spara ännu mera än vad som tidigare varit överenskommet.

Tittar man närmare på tillgänglighetskravet så innebär det att man skall som medborgare ha rätt att träffa en läkare inom 7 dagar sett från telefonkontakt med vårdcentralen oavsett anledning till samtalet. Med generell läkarbrist får det till följd att våra sjuksköterskor sitter i telefonen större delen av sin arbetstid och försöker hitta läkartider som inte finns. Följden blir en alldeles ohållbar arbetssituation med mycket stress och känsla av otillräcklighet, många gånger får de höra tråkiga kommentarer från oförstående patienter. Men det innebär också att många äldre, multisjuka patienter hamnar långt ned på listan då de inte är lika skickliga på att ta sig igenom systemet vilket riksrevisionen presenterade med färska siffror häromdagen.

Sjukvården, vågar jag påstå, styrs i dag av ekonomer som tar ut statistisk på hårda data som är lätt att få fram ur de datasystem som utvecklas för alla utom de som arbetar med patienter. Man ger sedan politikerna och SKL siffror på bra tillgänglighet och nöjda patienter utan att ha någon som helst aning om på vilka grunder dessa siffror baseras då objektiviteten i frågeställningarna ofta har en hel del övrigt att önska. Det vore kanske intressant med mera kvalitativa frågeställning som till exempel intervjuer av äldre multisjuka, genomgång av sjuksköterskors och undersköterskors arbetsmiljö, varför det är de högsta sjukskrivningssiffrorna bland läkare någonsin och så vidare?

Det är nu hög tid att beslutanderätten går över från okunniga politiker till oss som arbetar i verksamheten, vem kan annars veta bättre hur vi använder våra skattepengar på bästa sätt?