Linköping är en av landets mest segregerade städer, vilket undersökningar från SCB visat. Även om Norrköping hamnar längre ned på listan så finns även där stora problem med segregation. Följaktligen blir det allt enklare att berätta för barnen vilka grupper av människor som bor i olika stadsdelar och kvarter. Detta kallas bostadssegregation, och den har effekter också på andra delar av samhället.

Mönstret är aldrig så tydligt som i våra grundskolor. Var och en med barn i förskole- och skolålder kan säkert känna igen de tankar, fakta och resonemang som vi nu delar, men vi undrar om detta är ett politiskt erkänt problem. Av egna erfarenheter, som lärare och föräldrar, har vi sett skolor där elevsammansättningen uppvisar en oerhört tydlig segregation. Enkelt uttryckt så handlar det om att det på vissa grundskolor finns väldigt få barn som är nyanlända eller har annan etnisk bakgrund än den svenska. På vissa skolor finns väldigt många andraspråkstalare medan det på andra nästan inte finns någon. Förhållandet uppmärksammades nyligen av SVT som använder Linköping som exempel (30/1-2019).

Vi menar att skolsegregationen sedan länge är kända fakta för politiker och tjänstemän i kommunerna. Segregationen innebär inte att den ena skolan med nödvändighet är sämre än den andra (även om ryktet ofta vill få det till att en skola med många andraspråkstalare har stora problem.) Däremot innebär det att skillnaden i elevunderlag, när det gäller socioekonomisk och etnisk bakgrund, blir dramatisk. Det får sannolikt även effekter för undervisningens utformande. I en skola kommer eleverna möta mångkultur, medan en annan har väldigt lite av detta. Vi har väldigt svårt att förklara och motivera dessa förhållanden för våra barn.

Det fria skolvalet, bostadssegregationen, marknadiseringen av skolan – orsakerna som förklarar varför det är så här kan utredas och diskuteras närmare, men det har skapat en situation som rimmar illa med den svenska skolans ideologi och historia, vars ledord varit en skola för alla. Att skolan är sorterad efter etnicitet ekar obekvämt givet vår europeiska historia. Dagens förhållanden skickar istället en märklig signal till våra unga.

Skolan har ett fostransuppdrag för våra framtida medborgare, men den är samtidigt den institution som representerar samhället. Med detta i åtanke är det märkligt att skolan förväntas främja mångfald och tolerans, när organisationen uppvisar något annat. Det är fortfarande möjligt och eftersträvansvärt att skapa en skola för alla. Att däremot inte ta itu med den segregerade skolan kan i förlängningen förvärra de problem med segregation som föreligger. Vår första fråga är om denna problematik erkänns av våra beslutsfattare? I så fall: Hur vill ni bromsa denna utveckling?

Andreas Lagerlöf

SVA-lärare och universitetsadjunkt vid Linköpings universitet

Simon Wessbo

svensklärare och doktorand i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet