Det talas om försvarets upprustning och nyanskaffningar. Kollar man i facit så är det svårt att inte bli besviken. Med hela tre rösters övervikt i riksdagen 2009 miste vi vårt värnpliktsförsvar, som skyddat oss under två världskrig och ett kallt krig. Lilla Sverige kunde vid total mobilisering stampa fram cirka 800 000 soldater och sjömän till rikets försvar.

Nu talas det om att yrkesförsvaret har 50 000 soldater och sjömän. Att i den summan ingår 22 000 frivilliga i Hemvärnet glömmer makthavarna plötsligt bort!

I pressen skrivs det om nya versionen av Jas 39 Gripen och en eller två nya brigader fram till 2025. Varifrån? Den första brigaden är ännu inte färdigrekryterad, samtrimmad och organiserad för krigsbruk.

När man ser hur både Ryssland och USA/Nato i sina stridskrafter, i ökande takt inför landbaserade robotmissiler borde man inse att det är det modernaste av alla luftvärn vi i första hand behöver. Det går inte att förbekämpa sådana robotmissiler på deras uppskjutningsplatser.

Dagens massförstörelsevapen avfyras genom Iskander-systemet. Iskander är ingen raketdriven robotmissil, utan ett rörligt avskjutningssystem. Stora, kraftiga terränggående fordon som kan transportera, rikta in och avfyra två robotmissiler, laddade med vad som behövs, exempelvis taktiska kärnvapen, laddningar som kan slå ut startklara stridsflygplan, riva upp start- och landningsbanor, slå mot grupperade stridsfordon, örlogsfartyg och truppsammandragningar.

Missilerna kan snabbt stiga till så höga marschhöjder att det i dagens läge inte finns något luftvärn som kan skjuta ned dem. Dessutom är missilernas hastighet så hög att moderna luftvärnsrobotar inte hinner med. Räckvidden är idag cirka 50 mil, men inom 10–20 år kan Ryssland sannolikt täcka in hela Sveriges yta. Att utveckla motmedelsystem skulle kosta så mycket att vi inte har råd att försvara oss.

Någon diplomatisk skriftväxling via noter och högtidligt skrivna krigsförklaringar ska vi inte räkna med. Det kan bli så att belysningen bara slocknar, och det är krig. En missil, avfyrad från ryska enklaven Kaliningrad når Stockholmsområdet inom femton minuter. Och precisionen är inte att klaga på heller. Efter 50 mils körning på mycket hög höjd kopplas målsökningen in. Träffsäkerheten ligger på plus/minus 5–10 meter!

Hur agera, när våra tre till fyra flygflottiljer kan få upp till femtio procents förluster vid attacker med robotmissiler med konventionella stridsladdningar? Alla-ägg-i-en-korg-filosofin gynnar angriparen. Samma förlustnivåer kan drabba en grupperad brigad. Vad vi kommer att mista i inledande skedet är människoliv och dyrbar modern krigsmateriel som inte hinner användas innan angreppet är överstökat.

Vi behöver ha mindre och lättrörliga enheter som snabbt kan flyttas om, och vars storlek gör angrepp med robotmissiler olönsamma. Eldöverfall och nålsticksoperationer kan göra allt, från att irritera till att lamslå en numerärt och materiellt överlägsen motståndare. En modern och effektiv version av gerillakrigföring torde vara det lönsammaste Sverige kan ställa upp med. Angriparen blir fullt upptagen av att försöka slå sina jämnstarkare motståndare och kan bli tvingad att skrinlägga sina planer på att inrätta egna baser på svenskt territorium. Sådana behövs, som bekant, för att kunna nå ännu längre in på motståndarens territorium.

Per Sjöswärd

f d lokalredaktör för tidningen Hemvärnet