Både SVT och TV4 uppmärksammar nu de så kallade hemmasittarna, alltså skolelever som är borta från skolan mer än hälften av tiden. Gruppen hemmasittare är heterogen och det kan handla om såväl funktionsvariationer som problematiska hemförhållanden eller annat.

Grundproblemet är dock inte eleven. Vi är alla människor och vi kommer i olika former och fasoner. Grundproblemet är att lärare och rektor inte har tillräckliga möjligheter att skapa inlärningsmiljöer som fungerar. Skollagen som kom 2011 ville ge alla elever rätt att gå i en vanlig klass; alla skulle inkluderas. Det var en bra tanke men konsekvensanalysen var otillräcklig. Lagen har fråntagit lärare och rektorer, de enskilda skolorna och kommunerna, de verktyg de tidigare hade för att tillse att varje elev fick en skolsituation som gav förutsättningar för maximalt lärande.

Ett exempel: Jag har vänner som har ett barn som är särbegåvat, jag kallar hen A. Brist på adekvata utmaningar och att ständigt ses som avvikande och annorlunda bidrar till att särbegåvade ofta hamnar i depression. Efter att ha kämpat i många år är A på väg ner i depression. Hen har kloka föräldrar, som haft god dialog med skolan och därefter med kommunens skolförvaltning. Föräldrarna är resursstarka, och har kontakter på LiU som är villiga att ställa upp för att hjälpa A att både få utmaningar i sitt lärande, och säkra att hen når målen i både de för A enkla och svårare ämnena.

Det finns även ett engagemang hos enskilda LiU-anställde att ställa upp för grupper av elever med samma behov som A. Dock; dialog med skolförvaltningens tjänstemän gör tydligt att detta inte är en möjlig väg. Ingen vi pratar med kan se att någon sådan lösning kan gå att få till inom lagens ramar.

Enskilda tjänstemän på skolförvaltningen har ett uppenbart starkt engagemang, och gör vad de kan för att hjälpa A och andra hemmasittande elever. Det är inte viljan som brister. Det är skollagen som står i vägen.

Lagen hindrar kunniga, engagerade och professionella lärare och tjänstemän från att anpassa inlärningssituationen så att varje elev ska få möjlighet att utveckla sin fulla potential och nå maximalt lärande. Att ha en skollag som gör det omöjligt att anpassa skolsituationen så som professionerna – lärare, rektorer, tjänstemän – ser behövs är fullständigt absurt. Det är dags att göra om och göra rätt. Och tills lagen är ändrad kanske vi ska fundera på vad som väger tyngst, elevernas utbildning eller fullständig laglydighet?

Trine Vikinge (C)

ledamot Linköpings kommunfullmäktige