Debatt Katedralskolan har länge bedrivit en verksamhet med mycket goda resultat. Ledning och lärarkår kännetecknas av god kompetens, gedigen erfarenhet och ett engagemang utöver det vanliga. Linköpings kommun har nu hittat brister i hur personal på skolan har följt kommunens regler för bland annat bokning av resor och annat av administrativ karaktär.

När en arbetsgivare upptäcker att rutiner och regler inte följs behöver och ska förstås problemen åtgärdas. Till att börja med kan man fundera på om man som arbetsgivare har haft en tillräcklig god uppföljning av verksamheten. Om inte, har man såvitt vi förstår, själv en betydande del i ansvaret.

Linköpings kommun har, igen såvitt vi förstår, inte rannsakat sig själva överhuvudtaget. I stället har man valt att gå till frontalangrepp mot sina egna anställda, bland annat genom att kalla till presskonferens och där beskriva ärendet i termer som ”grova brister”, ”avstängd enhetschef”, ”grupperingar” och ”polisanmälan”.

Den direkta följden av detta är nu att personalen på skolan nu känner sig uthängd offentligt som en ”korrupt och fifflande maffia”. Detta av sin egen arbetsgivare. Många i personalen mår dåligt och sover inte om nätterna, vilket inte förvånar, efter den behandling man utsatts för.

Det vi inte kan förstå är vad kommunen har för syfte med sitt agerande? Om det handlar om att åtgärda de brister som upptäckts hade det väl varit mer lämpligt att tillrättavisa berörda, utbilda och sedan säkerställa att man har en revision som fungerar?

Vill man konstruktivt lösa problemen och ha ett fortsatt förtroendefullt samarbete så måste det vara kontraproduktivt att brett misskreditera sina anställda. Den 6 mars refererar Corren ett uttalande från kommunens företrädare där ett exempel på ett begånget fel är att resebokningar har gjorts i eget namn och att någon/några kan ha fått bonuspoäng på flyg eller hotell som skulle ha tillfallit kommunen. Oavsett om detta har hänt eller inte, så framstår kommunens åtgärd att polisanmäla som fullständigt oproportionerlig.

Som föräldrar kan vi konstatera att kommunen som arbetsgivare för en skola borde ha ett särskilt ansvar för att utöva en föredömlig arbetsledning, som bygger på dialog och hänsyn, och där medarbetarna kan känna arbetsglädje och stolthet. Kort sagt vara en förebild för sina gymnasieelever i hur arbets- och vuxenlivet bör fungera.

Skoldirektör och skolchef har skrivit till oss föräldrar och i vid det ena tillfället uttryckt förhoppningen ”att varken elever eller vårdnadshavare ska påverkas av utredningen.” och vid det andra utlovat ”ingen av åtgärderna har någon koppling till skolans pedagogiska verksamhet” och vidare ”som förälder kan man vara trygg i att den pedagogiska verksamheten på skolan bedrivs på ett utmärkt sätt.”

Vi är milt uttryckt förvånade över att kommunens ansvariga kan tro att verksamheten inte skadas när man hanterar det här ärendet på det katastrofala sätt som kommunen har gjort. Snarare är eleverna upprörda, oroliga och störda i sitt skolarbete. Lärares, elevers och föräldrars förtroende för kommunen är svårt sargat.

Patrik Andersson

Ann-Sofi Mikaelsson

Fredrik Stahre