Hur kan vi samtala om en komplex fråga som klimatförändring? Sverige har som mål att vara koldioxidneutralt 2050. Det handlar inte om symbolpolitik men om ta initiativet tillsammans med andra länder. Den politiska debatten om vägen dit är dock ganska nedslående. Inför riksdagsvalet var klimatfrågan en av de viktigaste frågorna för unga väljare men debatten handlade nästan uteslutande om huruvida vi ska betala 60 kronor mer för en flygbiljett eller ska köra ”klimatsmart”. Många sätter sitt hopp till tekniska lösningar.

Det offentliga samtalet kan dock berikas om vi deltar som världsmedborgare med ideal om rättvisa. Klimatfrågan berör vad vi äter och dricker, hur och om vi reser, hur och var vi bosätter oss, vad vi konsumerar, själva frågan vilka behov vi har, vad vi gör för de som drabbas mest av klimatförändringen och hur vi visar solidaritet med klimatflyktingar.

För filosofen Gillian Brock i Nya Zeeland handlar världsmedborgarskap om moralisk omsorg, respekt för varje person i världen och rättvisa. Med rättvisa menar hon att varje person ska få förutsättningar för att själv kunna tillgodose sina behov. Detta visar vikten av FN:s vision om hållbar utveckling: att tillgodose dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillgodose sina behov.

Men kan inte tekniken leda oss till en rättvis värld? När det gällde hålet i ozonlagret kunde klorfluorkarboner enkelt bytas ut med ny teknik. När det gäller klimatförändringen är denna strategi troligen inte tillräcklig trots oerhörda möjligheter såsom biobränsle av alger. Vi behöver dock göra väldigt mycket samtidigt.

Då jag studerade policyn för det ”gröna folkhemmet” på 90-talet slog det mig att företrädare för miljörörelsen var experter i en statlig utredning istället för att de kritiskt granskade den. De menade att bilismen och ett omfattande resande kunde fortsätta med biobränsle och föreslog till och med en lägre andel än utredningen. Naturvårdsverket slår nu dock fast att trenden med minskade utsläpp från vägtrafiken har brutits och att fler behöver välja alternativ till bil- och flygresor.

Vi behöver således aktiva världsmedborgare som kritiskt granskar politiken men även bidrar med idéer. För att ta itu med FN:s globala mål för hållbar utveckling behöver politiker sätta sig över ideologiska motsättningar och visa ledarskap i dialog med medborgare.

Att utgå från världsmedborgarskap innebär att inte bara fundera över havsnivån i Sverige. Enligt tidningen The Guardian förvärrades cyklonen i Afrika i mars på grund av klimatförändringen. Enligt tidningen finns en moralisk dimension, ty de som har bidragit allra minst drabbas allra mest, och kan inte tillgodose sina behov. Vi behöver således rättvisa mellan rika och fattiga länder men även mellan dagens generation, dagens unga som strejkar och kommande generationer.

Som världsmedborgare borde vi utgå från ideal om en rättvisare värld. Vi kan förvänta oss av politiker att de har idéer om en sådan värld och vad som krävs utöver tekniken för att komma dit.

Cornelis Dekker

fil.dr, master of science

legitimerad matematiklärare i Linköping

tidigare vid nederländska regeringsprogrammet för hållbar teknologisk utveckling