Assad valde att avsluta sitt liv för att han blev utvisad från Sverige. Det blev en stor riksnyhet tidigare i höstas när en svårt synskadad kille, som just fått avslag och skulle utvisas till Afghanistan, tog sitt eget liv. Assads kom till Sverige som tonåring och fick börja en skola för synskadade barn och flytta till ett familjehem. När han fyllde 18 år fick han besked om att utvisas. Vi kan inte veta säkert, men flera tror att Assad tog sitt eget liv för att rädda kvar sin minderåriga lillebror i Sverige som annars skulle utvisats tillsammans med honom.

Vi är många, inte bara inom kyrkan, som känner stor sorg över den alltmer hårdförda flyktingpolitiken som begränsar möjlighet att få asyl och uppehållstillstånd i vårt land. Vi tror på ett öppet Sverige där vi gör plats åt våra medmänniskor som i nöd söker skydd. I vår kyrka är vi många som engagerar oss, välkomnar och gör allt vi kan för att inkludera de människor som kommit till Sverige genom flykt. Vi har öppnat både våra hjärtan och hem för dessa människor, vars enda hopp är vi – Sverige.

Att arbeta med och för människor på flykt är en självklarhet för oss som kyrka och det diakonala uppdrag vi bär på, som utgår från Jesu ord: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. I vårt arbete med och för asylsökande och nyanlända vill vi skapa nätverk, samla kompetens, synliggöra allt gott arbete som redan finns i kyrkan och tillsammans utveckla vårt migrations- och integrationsarbete. Som kyrka bär vi både på kapacitet och ansvar för att ge stöd till flyktingar och nyanlända där varje människa ska bli bemött med värdighet.

Vad gäller situationen för de ensamkommande flyktingbarnen (där många men inte alla är från Afghanistan och där alla inte är pojkar) gör Migrationsverket bedömningen att det i fallet Afghanistan är möjligt att erbjuda säkerhet för den som återvänder. Detta har vi i Equmeniakyrkan och andra kyrkor flera gånger invänt mot, tillsammans med andra organisationer som gör en annan bedömning. Vi anser inte att någon ska behöva återvända till ett osäkert land och där få leva med rädsla för hot, våld och död.

De asylsökande som vi mött i våra kyrkor har blivit våra vänner. En del av dem har konverterat till kristen tro och därmed angett sin tro som skäl i sin asylansökan.

Idag ifrågasätts många konvertiter. Att konvertera till en ny religion är en komplex och inte sällan omfattande process som kräver eftertanke och reflektion. Att möta en person som under asylprocessen önskar konvertera till kristendomen kan vara en utmanande och svår uppgift för oss företrädare i kyrkan.

Vi måste alltid förhålla oss till rådande praxis i asylprocessen och vi undervisar under lång tid på det språk konvertiten förstår. Det gör att vi lär känna dessa människor på djupet, som inte sällan bär på fruktansvärda historier. Pastorer och präster skriver intyg om att de fått undervisning, döpts och nu lever sitt liv i tro på Jesus Kristus. Vi gläds med dem som får stanna i Sverige, men gång på gång underkänner Migrationsverket den kristna tron hos de personer som vi följt under en lång tid och fått komma nära inpå livet. Det krossar inte bara den asylsökandes hjärta, utan också våra hjärtan.

Equmeniakyrkan jobbar dagligen tillsammans med flera andra kyrkor och inte minst med SKR, Sveriges kristna råd, för att bilda opinion och skapa goda förutsättningar för att de människor som flytt hit ska kunna få starta ett nytt liv i säkerhet och för att den som har en tro ska få utöva den utan risk för hot och förföljelse.

Vi önskar ett Sverige med en human flyktingpolitik där varje person med skyddsskäl får stanna. Låt oss inte glömma Assad!

Bernt Åkerblad, Frida Blomberg, Göran Bondesson, Lars Hermansson, Marcus Lind, Maria Linder, Saoud Bahhi

pastorer i Equmeniakyrkan (Missionskyrkan och Baptistkyrkan i Linköping)

Eva Milton

diakon i Equmeniakyrkan (Missionskyrkan i Linköping)