I SVT Aktuellt förra veckan (16/ 1) rapporterades det om nyheten att svensk mat nobbas av skolan och vården. Att bara varannan potatis som äts är svensk målas ut som ett stort problem. Våra kommuner och landsting väljer, föga förvånande, att hellre importera sina råvaror från utlandet.

När landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) intervjuas är han bekymrad för siffrorna som SVT låtit ta fram och anser att utvecklingen går åt fel håll. Han argumenterar i stället för att kommuner, landstingen och gemene man helst borde handla av svenska producenter för att rädda jobben i Sverige och bidra till öppna landskap. Här förbiser han emellertid en mycket viktig detalj i sammanhanget, en detalj som så väl förklarar varför våra offentliga inrättningar upphandlar som de gör. Att helt förlita sig på svenska producenter och handla sin mat lokalt är avsevärt mycket dyrare än att handla via grossister som upphandlar sina råvaror globalt. Det är dyrt, ineffektivt och bryter mot allt vad historieböckerna har lärt oss. Människor har handlat med varandra sedan urminnes tider.

Historien talar sitt tydliga språk. I dag lever 700 miljoner färre människor i extrem fattigdom jämfört med 1990 enligt FN. Det torde inte vara någon överraskning för någon, att om protektionistiska idéer får råda kommer billigare varor att hållas ute och resultera i att matpriserna blir dyrare. Detta straffar ingen lika mycket som de människor som kämpar för att överhuvudtaget ha råd att köpa mat.

När landsbygdsministern vill rädda de svenska jobben, och använder det som ett argument för lokalproducerad mat, är han inkonsekvent i sitt resonemang. Om vi sluter våra gränser mot omvärlden och börjar handla mer lokalproducerat så kommer producenter i Sverige som saknar konkurrenskraft förvisso att hållas vid liv, men till ett högt pris. Samtidigt förlorar producenter från andra länder sina exportmarknader vilket renderar i förlorade inkomster och arbetstillfällen försvinner.

Det är min bestämda övertygelse att vi måste arbeta med oförminskad styrka för att säkerställa att alla hungriga magar överallt på jorden kan mättas. Vi löser inga problem, snarare förvärrar vi de redan befintliga och orsakar flera problem därtill om vi ska vrida tillbaka klockan till en förfluten tid, där livslängden var lägre än i dag och levnadsstandarden allmänt sett var sämre. Hur förklarar annars närodlatförespråkarna att vi lever längre än någonsin och mår mycket bättre i dag om vårt sätt att producera mat är så dåligt? Lösningen på hur vi kan förbättra världens livsmedelsförsörjning stavas innovationer och långväga handel, inte protektionism och minskat handelsutbyte.