I morgon promoveras Jonas Gardell till medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet. För att han förmedlat sin syn på hur hiv/aids påverkade homosexuella män, deras omgivning och samhället. Det var viktigt och starkt berörande.

Jag vill ändå ifrågasätta motiveringen till utmärkelsen: ”för sin mångfasetterade beskrivning av ett mörkt kapitel i svensk medicinhistoria”. Ett mörkt kapitel? Kanske i Linköping, där akademiskt verksamma läkare uttryckte starkt diskriminerande åsikter utan att bemötas av sina kollegor. Men detta kan inte få bestämma den framtida bilden av hiv-vården i Sverige de där åren i början och mitten av 1980-talet.

Själv fick jag förmånen att då arbeta vid infektionsklinikerna i Stockholm, som hade kontakt med majoriteten av patienter i landet. Vi arbetade nästan jämt, hade en hög tillgänglighet, försökte verkligen se hela människan bakom sjukdomen.

Samarbetet med patienten var viktigt för att söka en ofta oupptrampad stig framåt. Dels för att vi ”bara” kunde lindra och trösta och dels för att vi måste lära av varandra för att bättre kunna möta nästa komplikation och bättre bemöta nästa patient. Vi utvecklade ett teamarbete med engagemang inte bara av traditionell vårdpersonal och vi välkomnade frivilliga, enskilda stödpersoner och organisationer som Noaks Ark.

Den kunskap och erfarenhet vi samlade delade vi med läkare och sköterskor från andra delar av landet med färre patienter och alla de som efterfrågade undervisning. Vi var öppna mot media, utan att åsidosätta integritet och sekretess, en folkbildning ofta för att bemöta vanföreställningar vad gällde smittsamhet och sjukdomsspridning.

Tidigt rekommenderades riskreduktion vid sex; hjälpte vi till att få en hög acceptans av testning; deltog vi i de första behandlingsförsöken och insåg vi vikten av hög följsamhet. Allt detta har bidragit till att vi i dag har de bästa behandlingsresultaten i världen.

Det var en vidrig sjukdom vi ställdes inför, en sjukdom som länge slutade med ett utdraget lidande och död i ung ålder. Många var rädda och människors rädsla för det okända måste tas på allvar och respekteras. Precis som i "Pesten" av Albert Camus fanns det de som gömde sig eller flydde, men låt inte den tidiga hiv/aidshistorien färgas enbart av dessa. Många stannade faktiskt kvar och torkade tårar både med och utan handskar; tröstade den nyupptäckte smittade och närstående; lindrade plågorna hos den sjuke och provade olika behandlingar; fann vägar att ge smittade möjlighet till att bli föräldrar.

Ett mörkt kapitel? Nej, snarare en tid som belyste tidigare försummade förhållningssätt inom vården och som öppnade nya vägar.